Jag fick nyss kännedom om verket The new world av 1700-tals konstnären Giovanni Domenico Tiepolo. På målningen står en grupp människor och tittar på något som vi som betraktare inte kan se, eftersom de står med ryggarna vända mot oss och skymmer utsikten. Kanske ser de den nya världen?

Jag funderar på detta att leva i två världar, eller snarare med två perspektiv. Jesus var i sin natur samtidigt hundra procent människa och hundra procent Gud. Han levde i vår värld och tog del av våra villkor, samtidigt som han tog del av det som hans himmelske pappa talade om. »Jag gör bara det jag ser min Fader göra«, sa Jesus. 

Vårt utgångsläge är ett annat. Vi är människor. Att vara människa är inte »bara«. Att vara människa är extraordinärt vackert. Det är att vara skapad till Guds avbild, vi fanns liksom i Guds tanke innan vi blev till. Dessutom blir vi genom dopet och tron medlemmar i Guds familj. Guds helige Ande planteras in i våra liv. Det syns inte för ögat, ändå är det en verklighet som är sann.

Den kristne är alltså en människa som lever fullt ut i allt vad det innebär att vara människa, samtidigt som vi fått förmågan att lära känna Gud själv och hans värld. En värld som är lika verklig som vår men som på flera sätt är osynlig för ögat.

Jesus inbjuder oss att följa honom. Det måste innebära att vi, även om vi till vår natur skiljer oss från honom, har möjligheten att leva i både det vi ser och det vi inte kan se. Hur gör vi för att leva med båda perspektiven, i båda världarna samtidigt, utan att förneka vare sig den ena eller andra? Vi dras så lätt åt ytterligheterna. I stället behöver vi betona helheten i livet – både det sant mänskliga och det sant andliga. Både tala ärligt om vad det är att vara människa och tala frimodigt om vad Gud kan göra.

Jag studerar Tiepolos verk lite närmare och upptäcker att det bland människorna som står med ryggarna vända emot oss även finns några som vi ser i profil. De kan liksom se åt båda hållen. 

Den kristna har fått förmågan att leva både här och nu, och samtidigt vara medveten om den helige Andes verk – i kyrkan och i vårt eget liv. Det innebär att veta att Guds mirakel kan gripa in mitt i det som ser helt omöjligt ut och fullständigt förvandla en situation. 

Ibland undrar jag om vi i våra sammanhang talar för lite om den helige Ande. När vi gör det betonar vi ofta Andens viktigaste uppdrag: att dra oss till Jesus – och det är sant. Men om vi läser Nya testamentet ser vi Andens verk i den unga kyrkan. Vi läser om olika personer som uttrycker sin rädsla och oro, men som mitt i det också har blicken riktad mot Gudsrikets resurser. Vid ett tillfälle säger Petrus till en lam tiggare: »Silver och guld har jag inte, men vad jag har det ger jag dig. Stig upp och gå«.

Det vi har att ge andra genom att vara människor räcker långt: medmänsklighet, kärlek och tröst. Men Bibeln visar att vi i förväntan kan sträcka oss efter mer. Innan vi fann Jesus levde vi – om jag nu använder bilden av Tiepolos målning – i att vara människa, vända åt ett håll. Men sedan helig Ande blev inneboende i oss har vår förmåga blivit en annan. Vi har ett öga i båda världarna. Lev i förväntan på Guds rikes inflytande i din vardag!

• Della
• Twittra