Jesus hälsar oss idag från templet i Jerusalem. Vi hör allvaret och smärtan i hans röst. Kanske gråter han? Gråter över sin Faders barn som inte vill ta emot honom. 

Innan detta textavsnitt fördömer Jesus det religiösa hyckleriet och efter texten kommer talet om tidens slut. Det är skarpt läge så att säga. Jesus har inte mycket tid kvar. 

Jesus målar den stora bilden. Talar om profeter som blivit förföljda förr. Kanske om sin egen förestående korsfästelse och död. Kanske om de förföljelser som ska komma att drabba Guds folk. Det finns många anledningar till tårar. 

Talet om Jerusalem har en särskild laddning idag när Israel dagligen förekommer i våra nyheter. Men här finns inte tid för någon antisemitism eller politik. Visst skulle vi kunna byta ut Jerusalem mot valfri svensk stad? »Göteborg, Uppsala, Alingsås, varför vill du inte ta emot mig? Jesus har anledning att gråta också över vårt land. 

Det är bekvämt att inte ta upp de obekväma texterna i Bibeln. Men i det tomrummet riskerar vi att missa räddning. Frälsningen. 

Och jag tänker att det är då, när kyrkan flyttar bort fokus från Guds unika frälsningsverk på korset som den på riktigt blir ett övergivet hus. En plats utan verkligt hopp.

Ibland får livets brutalitet sanningen att framstå glasklar. Vi skalas av. Bara kärnan återstår. Och vi ser allt tydligare än någonsin. När vi, som Jesus, står framför vårt eget dödsögonblick hamnar saker och ting i perspektiv. 

Just i skärningslinjen mellan liv och död, mörker och ljus, avslöjas allt. 

Korset är trons mittpunkt. Det får vi vare sig glömma eller gömma. 

Hönan försvarar sina kycklingar med allt hon har. 

Gud försvarar sina barn med en sådan kärlek att han själv var villig att betala det högsta priset för att, en gång för alla, göra vägen till livet möjlig att finna för ALLA människor.

När vi får göra bokslut är korset det enda vi har att luta oss mot. Eller som August Strindberg lät skriva på sin gravsten: »O crux ave spés unica« – »O kors, var hälsat, mitt enda hopp.«

• Della
• Twittra