Den stora entrén i kyrkan på Bruksgatan fylls av människor som kommer in från höstregnet. Jackor och cykelhjälmar tas av, en barnvagn tråcklas in genom dörröppningen och det kramas och tas i hand. Svenska och ukrainska blandas friskt, någon agerar tolk åt sin nyanlända syster. Prydligt upplagda på en kyrkbänk ligger kläder och skor där den som vill får ta. Olena plockar upp ett par skor och undrar om de kan passa hennes elvaårige son: »Hans fötter växer så väldigt snabbt!«. Hon lägger ner dem i sin väska – om de är för små kan hon ju alltid lämna tillbaka dem.
Britt Thorell och Anders Nordgren packar matkassar; tack vare en butik i närheten får de varje vecka matvaror som räcker till 35 personer. De fördelar bröd, smörgås-pålägg och frukt så rättvist som möjligt. Britt, som tillsammans med sin man Jan-Åke startade upp språkcaféet för ukrainska flyktingar för tre år sedan, vet vilka familjer som har störst behov.
– En del lever bara på 71 kronor per dag och vi vet att matkassen gör väldigt stor skillnad. Jag önskar att vi hade mer mat att ge, för behoven är ibland jättestora. Oj, nummer 13 skulle ju ha en tandkräm också! utbrister Britt och tar en tub från hyllan.
Inne i kaffestugan fylls borden snabbt. En kvinna i 30-årsåldern dricker en kopp kaffe på stående fot – hon ska snart tillbaka till sina SFI-studier – och frågar några av volontärerna om hon kan få lite mjölk. Två av dem rusar in i köket för att hämta. Jan-Åke välkomnar alla till dagens språkcafé och håller upp ett kuvert för att svara på frågan hur man skriver en adress och frankerar på rätt sätt, för att undvika onödiga returer. Ett par nya volontärer, Håkan och Ingrid, får presentera sig och Iryna Kush tolkar till ukrainska. Efter den korta presentationen påbörjas samtalen vid borden. Krister, Lyudmyla och Liubov sitter alltid vid samma bord. Stämningen är uppsluppen och när jag frågar Liubov om varför hon kommer till språkcaféet, lutar sig Krister fram – »för att träffa mig, va?« – och de brister än en gång ut i skratt. Krister Tholin är pensionerad präst och har kommit hit sedan starten hösten 2022.
– Man kanske frågar om Ukraina någon gång ibland, men de flesta vill inte prata så mycket om det. Vi pratar mest om familjen, studierna och olika frågor om det svenska språket, säger Krister.
I början innehöll träffarna små föreläsningar och samhällsinformation, men numera är det fullt fokus på social samvaro. »Att gråta och skratta ihop«, som Jan-Åke uttrycker det.
– Det här är kyrkans uppdrag: att ta hand om främlingen och änkan, säger han sen.
När Iryna Kush först kom till språkcaféet tyckte hon att det var »jättekonstigt« att så många volontärer valde att hjälpa till, utan att få betalt. Men med tiden märkte hon att även de ideella fann en stor glädje i att komma hit. För henne är måndageftermiddagarna en viktig oas.
– När vi kom till Sverige var vi som blinda kattungar, men varje måndag har vi fått respekt, värme, kaffe och smörgås. Känslan kan vara att jag inte har någon status, att jag inte kan någonting. Men här kan alla känna sig viktiga och värdefulla, säger Iryna.
Iryna hade i början svårt att ta emot hjälp, matkassar och kläder. För Bohdan, som sitter bredvid henne, var det annorlunda.
– Jag vet hur mycket glädje det ger mig när jag får hjälpa någon, så när jag är den som får ta emot hjälpen kan jag verkligen glädjas åt det med.
Bohdan menar att ensamheten är det största problemet för de ukrainare som flytt kriget och kommit till nya länder och sammanhang. Risken för depression är överhängande, vilket Britt också vittnar om. Hon menar att de som nu flyr från Ukraina och kommer till Helsingborg är betydligt mer märkta av kriget än de som kom för två år sedan. För Bohdan spelar sammanhang som språkcaféet en omistlig roll:
– I varje svår situation gäller det att hitta människor. Språkcaféet ger den gemenskap som vi verkligen behöver.
