Vi möts på Johannelund där Annahitas präststudier en gång i tiden tog fart. 2012 prästvigdes hon och har sedan dess jobbat i Hammarby. Hennes tjänst delas mellan föreningarna EFS i Hammarby och S:ta Clara persiska som båda håller till under samma tak. Det är två EFS-föreningar med stora olikheter som samsas i Hammarbykyrkan. Annahita beskriver medlemmarna som en stabil skara med många barnfamiljer och äldre som varit med en lång tid. Fram till år 2013 fanns ett gott samarbete med Svenska kyrkan i Skarpnäcks församling.

Föreningen S:ta Clara persiska bildades år 2010 och har nu 116 aktiva medlemmar där majoriteten har muslimsk bakgrund som när de kommit i tro funnit ett nytt andligt hem i Hammarbykyrkans gemenskap. Tillsammans är de två föreningarna en unik kombination.

– Många kommer för att tända ett ljus här i kyrkan, i Guds hus, och då fångas de av Jesu frid. Det kommer alltid nya som blir beroende av den friden och det är en väckelse på gång här, berättar Annahita.

S:ta Clara persiska beskriver Annahita som en nyplanterad missionsförening där många kommer till tro och döps. Före­ningen EFS i Hammarby är stabilare, och dess många medlemmar är ett bra stöd för de perser som är nya i tron. EFS roll att som riksorganisation finnas med och stötta nya föreningar är något Annahita värderar högt.

– Som nyplanterad grupp behöver du alltid näring, stöd och hjälp, och där tycker jag att EFS tar sitt ansvar på allvar.

En styrka med EFS är, enligt Annahita, att varken vara statskyrka eller frikyrka utan en missionsrörelse.

– Mission är vår viktigaste punkt, att få ge evangeliet vidare till människor och det är ett arbete jag verkligen känner mig kallad till.

Bland perserna tycker sig Annahita se ett större driv att få dela med sig av sin tro och sina vittnesbörd.

– Jag förstår att det är svårare för svenskarna att tala med sina vänner och sina arbetskamrater om tro och om Gud, det är inte lika vanligt i Sverige. Om en persisk kvinna eller man exempelvis bär ett kors på sig så frågar direkt de andra perserna ”varför har du ett kors?” vilket blir ett tillfälle för dem att berätta om Jesus.

De båda EFS-föreningarna utvecklas sida vid sida. EFS i Hammarby har många olika aktiviteter; barngrupp, ungdomsgrupp, stickcafé, kvinnofrukost, bönegrupper och det finns nästan alltid någon i kyrkan. Knytpunkten som kyrkan blir för att träffa vänner och göra något tillsammans är också av stor betydelse för den persiska föreningen.

– Det är ofta jag hör svenskarna säga att det kommer andlig värme, en god atmosfär, och att de får mycket glädje från den persiska gruppen medan perserna i sin tur uttryckt att de är glada över att få vänner och kunskap om Sverige från EFS i Hammarbys medlemmar.

Dock är det fortfarande långt kvar innan den vision som Annahita har blir fullständig. Hennes förhoppning är att de olika föreningarna ska få komma varand­ra än närmre, men hon är glad för den utveckling som börjat ske. Hon ser tydligt hur dessa grupper allt mer integreras och fogas samman. Gudstjänsterna försöker de utforma så att alla kan känna igen sig. Strukturen och innehållet är samma i agendorna som finns både på svenska och persiska. Utöver gudstjänsterna har de haft gemenskapshelger ihop och i våras var det missionsgala där perserna och svenskarna tillsammans gjorde en dag full av mat, musik och tillbedjan.

– Genom sådana dagar lär vi känna varandra, och det är då vi blir vänner. De som är ensamma i Sverige, som inte har några föräldrar här, hittar vad man kan kalla andliga föräldrar och andliga vänner vid dessa tillfällen, vilket är väldigt viktigt.

Det finns också sådant som hindrar föreningarna från att allt mer förenas och komma varandra närmre. Särskilt ser Annahita hur det ibland uppstår slitningar i hur man uttrycker sin tro.

– Jag ser både rätt och fel i båda läger men kan inte göra något åt det. När jag ska predika för perserna predikar jag på samma tema som när jag ska predika på söndag hos svenskarna men det kan inte vara samma predikan för de behöver olika mat.

Generellt ser hon en större iver hos perserna som, utifrån sina ostabila livssituationer och stora behov av stöd, ber väldigt mycket och därigenom får se hur Gud förser medan många hon möter med stabilare livssituation redan är nöjda. Ofta får Annahita höra kritik från svenskar som upplever att hon inte ser deras tro som riktig, men hon betonar att det är inte vad hon menar. Däremot är hon övertygad om att tron behöver näring.

– Tron i Sverige behöver näring i form av mer kraft i bönen och en hunger!

Som bild för det hon beskriver menar hon att den hungrige åtnjuter sin måltid med största nöje medan den som har kylen full med mat kanske ändå inte känner sig sugen på att äta.

– Väckelse är lösningen. Om Jesus inte var här skulle vi gå hem. Det är bara Gud som gör att en muslim lämnar sin tro för Jesus och jag hoppas att kyrkorna ska fyllas av människor som inte bara kommer på söndagarna utan de ska känna att detta är mitt andliga hem.

För Annahita är ett andligt hem den plats där man kan tala om sin tro, där vågar man berätta om vad Gud har gjort. Det är att våga gå till Gud med sina frågor och att ta emot förbön utan att vara rädd för vad andra kommer att tycka och tänka. Det handlar om att de mänskliga hindren ska försvinna. Det handlar om att våga vara.

Att vara kyrka i en storstad har sina för- och nackdelar men Annahita gläds mest åt de möjligheter som det medför. Många perser åker långt för att ta del av det som sker i Hammarbykyrkan. På samma sätt har de två EFS-föreningarna sina för- och nackdelar, och de behöver varandra.

– Perserna ska lära sig från svenskarna, mycket, och svenskarna från perserna.

• Della
• Twittra