Vi hoppar in i en taxi. Det är en liten trång bil och bensinen verkar vara på väg att ta slut, det går extremt långsamt. Mannen som kör oss ner till de mer centrala delarna av Lilongwe är pratglad och lätt att konversera med. Vi har landat bara några timmar tidigare och jag försöker bilda mig en uppfattning om var vi är.
– Märks torkan här i huvudstaden? frågar jag.
– Absolut, svarar mannen snabbt, och fortsätter berätta att alla pratar om torkan hela tiden. Ingen lämnas oberörd av vad som håller på att hända:
– Matpriserna har gått upp och vissa saker är numera svåra att få tag på. I går var presidenten på radio och talade till folket. Han nämnde, nästan som ett tips, hur han själv som barn hade tvingats jaga råttor som familjen sedan kunde grilla till middag för att överleva.
Vår chaufför skrattar när han berättar det, men har samtidigt ett stramt, sammanbitet uttryck. Det verkar som ett verkligt desperat tips från en president, tänker jag innan jag hoppar ur bilen och glömmer fråga om chaufförens namn.
Malawi är ett av världens absolut fattigaste länder och ligger insprängt som en liten kil på den afrikanska kartan. Landet gränsar till Tanzania, Moçambique och Zambia. Många akvarieälskande svenskar känner nog igen namnet Malawi från Malawiciklider, en bland alla de arter av akvariefiskar som kommer från just Malawisjön.
EFS missionssekreterare Erik Johansson och jag har flugit in till Malawi från Addis Abeba, Etiopien. Vi är här för se om EFS skulle kunna göra något i den hungerkatastrof som tornar upp även här. Några dagar tidigare besökte vi Tigrayregionen i norra Etiopien och där har verkligen hjälpen från EFS nått fram – över tiotusen barn får nu skollunch varje dag. Vår förhoppning är att EFS ska kunna göra något liknande i Malawi.
Vi har blivit inbjudna av evangelisk-lutherska kyrkan i Malawi, ELCM. Det är nu andra dagen vi är här. Resan började tidigt och vi har rest sydväst från Lilongwe, mot Mangochi. Vi färdas precis på gränsen till Moçambique men svänger efter en stund inåt landet på en lite mindre väg, in i ett bergsmassiv. En genväg förklarar vår värd Mphatso Thole. På andra sidan topparna öppnar landskapet upp sig. Det är vackert. Otroligt vackert. Samtidigt så väldigt, väldigt torrt. Här har det inte regnat på ett bra tag, konstaterar vi snabbt. Långt borta i horisonten ser vi Malawisjön. Det är nedåt sjön vi ska, berättar Mphatso.
Längs vägarna ser vi människor överallt. I varenda buske sitter eller står någon. De små bruna eller grå husen med stråtak är jämnt utspridda. Vi ser många barn. Statistiken visar att 70 procent av befolkningen är under 25 år och det verkar rimligt konstaterar vi, fullt medvetna om det högst ovetenskapliga i vår egen bedömning. Hittills har vi åkt på asfalterade vägar men inte längre. Bilen svänger vänster och börjar studsa runt på vägen. Det går inte lika fort nu. Även längs denna väg står det hus överallt. Vuxna och barn överallt. Efter en timme är vi framme vid en liten landsortskyrka och möts av en sjungande kör. Vi är väntade. Hur länge har de väntat på oss? De kan sjunga även i den här delen av kontinenten tänker jag, medan jag försöker få fram kameran och knäppa bilder. Vi leds in kyrkan. Det finns stolar för oss men byborna sätter sig på golvet. Under kommande dagar kommer vi att vara med om ett antal sammankomster likt denna. Människorna vill berätta om situationen de står i.
– Vi är i kris, säger en kvinna, vi har ingen mat och inga reserver. Vi letar mat för dagen.
– Det är tärande, berättar en annan.
Erik lyssnar och försöker ställa följdfrågor. Det märks att han tar berättelserna på allvar och vill förstå. Han är berörd.
Nästa dag har vi rört oss vidare till en annan by. Upplägget är detsamma, en välkomnande kör. En kyrka. Ett livligt samtal. Gemensam avslutande bön. Efter samlingen får vi tillfälle att prata mer med en av byborna, Khrissy. Hon är en ensamstående mamma med fem barn, sjätte är på väg och beräknad om en månad.
– Det är tufft nu. Vi behöver hjälp utifrån och det verkar inte som regeringen har resurser för oss, säger hon.
Klockan har hunnit passera lunch och Erik frågar henne vad hon ätit i dag.
– Inget, svarar hon och tittar ner i marken. Barnen fick ingen frukost för det fanns ingen mat.
Det blir tyst i några sekunder. Erik frågar försiktigt:
– Vad åt ni i går?
– Inget då heller, säger hon, fortfarande med blicken i marken.
– Barnen fick lägga sig hungriga, fortsätter hon.
Det blir tyst igen. Nu är nöden nära. Bara en meter framför oss står en mamma som inte kunnat ge sina barn mat på flera dagar. Vad gör man? När vi sätter oss i bilen och åker tillbaka mot Lilongwe är vi tysta. Erik tar efter en stund upp telefonen och uppdaterar sin facebookstatus; »Svårt att möta fembarnsmamman Khrissy som varken i går eller i dag har haft någon mat att servera sina barn. Morgondagen är oviss.« Någon dag senare skriver han igen: »Hur ska jag stå ut med mig själv om jag inte gör allt jag kan för att sprida kunskap och samla in pengar till hjälp?«
Efter sommarens besök har matdistributionsprogrammet gått från avtal till handling. EFS kommer stötta 840 familjer i Malawi med majsmjöl, olja, salt och bönor under tre månaders tid. Detta beräknas mätta omkring 5000 människor fram till november, men befolkningens behov är större än så. Nästa skörd väntas tidigast i mars.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet