Lydia Larsson föddes i en torpstuga i Vårdinge i Södermanland 29 juli 1913. Hennes mor dog när hon var sex år. »Mors minne står för mig som ljusomstrålat«, skrev Lydia i sin levnadsteckning när hon sökte missionärstjänst.

Hon hade en bra relation med sin far, som var mån om att hon skulle få en kristen uppfostran. Men hon skriver att hon »var av naturen livlig och tanklös« och för att slippa efterräkningar började hon slingra sig och ljuga. Det blev hon straffad för om fadern fick veta det. När hon var elva år blev hennes syster frälst och det blev då ännu svårare för Lydia. Vid femton års ålder avled även fadern.

Mellan tretton och sjutton års ålder fick hon varje sommar åka på juniorläger där hon kämpade med sin tro. Hon ville, men kunde inte tro. Hon förlovade sig när hon var 18 och trodde att allt skulle bli ljusare. Det var år av kamp och inte förrän den 29 nov 1935 kom hon fram till frälsningsvisshet. Men hennes fästman hade inte samma tro så förlovningen bröts.

Nu följde en tid av fördjupning i tron. På Bibelinstitutet på Hagaberg gick hon flera kurser och under den tiden kom hon fram till att förbereda sig för sjuksköterskeutbildning. Efter kompletterande utbildning via Hermods gick hon 1939–1943 på sjuksköterskeskolan i Gävle.

Hon hade tankar på att få åka till sjukhuset i Khurai i Indien och samtalade med den tidigare missionären Isabella Stolpe, som var med och byggde upp sjukvårdsutbildningen i Eritrea. 

Jag fann i handlingarna ett brev, daterat 5/2 1941, från Isabella Stolpe, som då tjänstgjorde på EFS expedition. Där gav hon Lydia råd om vilken specialitet hon skulle satsa på om hon skulle ut som missionär. 

»Antingen man skall stå ensam på en plats eller tillsammans med kamrater, så är det viktigt att kunna göra mindre kirurgiska ingrepp. Som att sköta sår … Gives tillfälle att få praktisera att sy ihop sår är det bra. … giv akt på de olika sjukdomarnas symptom, för att sedan på egen hand kunna känna igen dem. … Det är en förtjänst att ha någon vana i ögonsjukvård. … Öva i att lyssna på lungor.«

Lydia fick även en utbildning som barnmorska, något hon fick stor glädje av.

Den 19 dec 1946 skriver hon för första gången i Addis Abeba. Tredjedag jul reser hon med Rut Perman, Hilma Olsson, Gustav Arén och Manfred Lundgren till Nakamte. Redan på nyårsaftonen kommer polisen in med en knivskuren man och de får operera och Lydia får ge narkos. Det var ingen introduktionstid utan direkt in i tjänst.

Den 26 februari 1948 börjar resan på åsneryggen in till Mendi. Efter två dagar är de framme. Där finns Elsa och Arne Hansson och deras son Lill-Arne.

»Nu har jag bott här i mitt lilla hus över en vecka. Och jag trivs här. Det är så skönt att äntligen ha en vrå dit jag kan gå och vara allena, alldeles ostörd. Där jag ej heller behöver störa någon. … Att få bo under ’litet eget tak’ det är ej var mans lott. «

Dagböckerna är fulla av skildringar över livet i Mendi. Alla vardagsberättelser har också en andlig del. Med bibelord och förtröstan över hur Gud ser de sina.

I ett häfte med föredrag berättar Lydia om en resa ner till Shankallafolket, som hon särskilt kom att ägna tid åt. Bilden av Lydia på åsnan spreds inom EFS.

»Äntligen, en vecka innan min efterträdare skulle anlända, fick jag sätta mig på mulan och rida bort från jäktet på stationen. Det var  rätt många i sällskap. Evangelisten Dabba, läraren Baisa, deras tjänare och mina. Vi hade ridit över en slätt, över en flod och uppför en backe. 

Två kvinnor står på stigen och tittar åt vänster. Vi ser dit – på andra sidan en liten dalgång – en lång svart snok. Jag hade aldrig förr sett detta underliga djur. Som de infödda berättade då. Mycket historier som: Å, en pytonorm! Och fart satte vi på de sävliga åsnorna. Läraren och jag var först. Både han och evangelisten hade bössor med sig … 

Då ormen fick första skottet slank den in i sin jordkula. Dabba kom och sände en kula efter den. Ormen låg ganska still, vi såg inte huvudet men vi såg att den hade ägg under sig. Sen vi fått ut ormen räknade jag till 9 stora ägg … Efter ytterligare utfall av ormen fick den till sist ge vika. Lilly ville ha ormskinnet men ingen vågade flå den där. En gammal man som kommit sa: ’Nej, det här är vår släkting som ni dödat’ – dom sörjde i stället.

Lilly får fram sin sovsäckspåse som de lägger ormen i, oflådd. När de kommer fram mäter de den till 5,5 meter. 

Dabba o Baisa fröjdade sig och sa: Nu har vi dödat Zendoa (I amhariska bibeln står Zendo – namnet på pytonormen i Upp. 20:2.) Nu ska vi också ut och predika evangelium så att satan blir besegrad här i trakten.«

Detta var ett litet exempel på Lydias målande berättelser om livet, alla åsnefärderna och det trogna sjukvårdsarbetet långt inne i Wollega.

Lydia tjänstgjorde mellan 1947–1975 i Nakamte, Mendi, Bodji och Nedjo. Jag hoppas någon får möjlighet att skriva mer utförligt om hennes liv och tankar som kommer fram i dagböckerna. 

• Della
• Twittra