Luthersk karismatik under 1800-talet

Torbjörn Aronson tar oss vidare i sin artikelserie om kyrkans historia. Denna gång med fokus på Johann Christoph Blumhardt – prästen som blev pionjär för en helandeväckelse.

Johann Christoph Blumhardt var präst i den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg vid mitten av 1800-talet. Kring honom uppstod en dramatisk väckelse som även påverkade Sverige. I Sverige inspirerades bland annat Waldemar Rudin, som föreståndare för EFS hednamission 1862–69 och Ebba Boström, som grundade Samariterhemmet i Uppsala.

1800-talet var folkväckelsernas århundrade i hela den protestantiska världen. I Tyskland spreds pietismen åt många olika håll. Ett av de mest omskrivna väckelseskeendena skedde just i Möttlingen i dåvarande kungariket Württemberg. Redskapet för väckelsen var byns kyrkoherde Johann Christoph Blumhardt (1805–80). Blumhardt föddes i Stuttgart samtidigt med Napoleons intåg i staden. Han växte upp i en gudfruktig familj och kom snart i kontakt med väckta pietistiska kretsar i staden. 

Vid tiden efter Napoleonkrigens slut blev missionsintresset allt starkare i dessa delar av Tyskland och i det närliggande Schweiz. Blumhardt följde med uppmärksamhet den stora Basel-missionens verksamhet och beslöt sig för att studera teologi vid det berömda universitetet i Tübingen. Efter avslutade teologiska studier och ordination i Württembergs evangelisk-lutherska kyrka, arbetade han som komminister och lärare vid missionsskolan i Basel. Så småningom växte dock hans önskan om att tillträda en kyrkoherdetjänst och efter giftermål kallades han 1838 av den kungliga regeringen i Württemberg att tillträda en sådan i byn Möttlingen. 

Möttlingen hade bara 500 invånare men bland de föregående kyrkoherdarna fanns flera mycket framstående förkunnare och teologer, inte minst Christian Gottlob Barth (1799–1862). Efter ankomsten till Möttlingen kom Blumhardt så småningom i kontakt med ett mycket märkligt och, som det tycktes, omöjligt själavårds- och sjukdomsfall. 1840 hade bagardottern Gottliebin Dittus för första gången hemsökts av oförklarliga kramper, blödningar och vad som kallades »andeuppenbarelser«. Bland annat hände det att små järnstänger trängde fram ur Gottliebins kropp. Hon åt också olika slag av järnskrot utan att skadas. Den medicinska expertisen förklarade fallet omöjligt att bota och fler och fler kom fram till uppfattningen att sjukdomen inte var »naturlig« utan att det var frågan om en demonisk besättelse. 

Blumhardt, som studerat psykologi i Tübingen och dessutom var bekant med Basel-missionärernas upplevelser av liknande situationer, började 1842 sin andliga kamp för flickans befrielse från demoniska makter. Den dramatiska kampen utkämpades genom bön, fasta och bibelläsning och tog cirka två år. Skeendet finns detaljerat återgivet i den bok som Blumhardt efter befrielsen skrev på basis av brev och dagboksanteckningar.  Befrielsen skedde efter att flickan över sina läppar fått fram orden »Jesus har segrat!, Jesus har segrat!« Alla ryckningar, kramper och andra uttryck försvann sedan lugnt och stilla, och Gottliebin Dittus var fullständigt återställd. Så småningom kom också information fram om hennes bakgrund. Hon och hennes syskon hade efter föräldrarnas död anförtrotts åt en fostermor som praktiserade ockultism. Första delen av 1800-talet dominerades av romantiken som kulturströmning och i den ingick ibland ett starkt ockult intresse. Några år efter sitt helande blev Dittus föreståndare för Möttlingens barnhem och flyttade sedan med familjen Blumhardt till Bad Boll.  Där gifte hon sig med en dansk medarbetare till Blumhardt och fick med tiden tre söner.

Händelsen gjorde ett oerhört starkt intryck på byinvånarna men också på hela det samtida Tyskland. Folk från de omgivande landskapen och städerna började vallfärda till Möttlingen och det var många gånger 4–5000 personer närvarande vid söndagens gudstjänster. Omvändelser och uppseendeväckande helanden följde nu slag i slag. Till de mest kända fallen hörde diktaren Edouard Mörike. Blumhardt utvecklade ett omfattande skriftställarskap där han på ett sakligt och vetenskapligt sätt dokumenterade väckelsens omfattning och uttryckssätt och den evangeliska teologi som han själv förkunnade. 

1852 förvärvade Blumhardt ett stort kurhotell i Bad Boll från kungen av Würtemberg. Det blev därefter centrum för hans verksamhet. Blumhardt behöll sitt prästämbete men befriades från kyrkoherdetjänsten. Vid kurhotellet i Bad Boll förenade Blumhardt förbön för sjuka med hälsokost och regelbundna gudstjänster. Såväl väckta som nyfikna, kända som okända, från stora delar av Europa sökte sig under de kommande årtiondena till Blumhardts kurhotell i Bad Boll. Inflytandet spridde sig småningom till USA, där Blumhardts verksamhet blev en förebild för många andra som ville förena helande, helgelse och ett sunt liv. I Sverige inspirerades bland annat Samariterhemmet i Uppsala av Blumhardt. 

Möttlingen har även fortsatt kännetecknats av andlig livaktighet i form av kristna gemenskaper, helandegudstjänster och en bykyrka som påminner om det som skedde genom Blumhardt. I Möttlingen finns idag också ett välordnat museum med alla viktiga dokument med anknytning till Blumhardt.