Under det gånga året har responsen på »Inte allena« bjudit många glada tillrop, men de diskussioner som uppstått har ändå fått oss att fundera på frågan varför just Luther-kritik väcker så starka känslor. Trots att en recensent ifrågasatte bokens ekumeniska anspråk har den åstadkommit en sak: personer som vanligen befinner sig långt från varandra, i skilda svenskkyrkliga läger, har kunnat förenas i en kritik av den. Att ifrågasätta Luther berör – skulle någon ens reagerat om vi skrivit en bok om att Augustinus gick lite väl långt på vissa punkter?  Eller att Thomas av Aquinos Summa innehåller allvarliga brister? Med Luther är det annorlunda. Inte så att kritik är förbjuden, men när allt har mätts och vägts bör man ändå landa i att Luther var bra för kyrkan.

Ändå verkar de flesta överens om att Luther själv var en sammansatt person, och att hans teologi har både styrkor och brister. Det är inte där skon klämmer. Problemet med vår bok är snarare att vi hävdar att Luther inte är så viktig – dels för att vi hävdar att hans inflytande är mindre än man ofta tror, dels för att vi tonar ner hans originalitet. Här skaver det lite, särskilt under ett märkesår.

Kanske handlar det ännu mer om att det finns en stark personlig laddning i både Luthers person och i hans teologi? För det första har vi myten Luther, som är en viktig referenspunkt för den moderna identiteten. Berättelsen om hur Luther bryter sig loss från den medeltida kyrkans hegemoni – något som bara finns i denna berättelse, inte i historien – är en berättelse många vill vara del av. Att ifrågasätta den blir lite som när man påpekar för 90-talister att Hermione är den verkliga hjälten i Harry Potter-böckerna.

Det andra är budskapet om nåden, en teologi som många inte bara läst in och memorerat utan faktiskt erfarit. Insikten om att jag inte kan köpa Guds kärlek med mina gärningar är evangelium för människor trängda av syndakataloger eller tyngda av marknadens och karriärismens ok. Och vi har inte hävdat att detta är fel, bara påpekat att detta inte är hela bilden. Nåden är inte bara förlåtande utan också förvandlande.

Här har en del, exempelvis Tomas Nygren i Budbäraren nummer 5/6, hävdat att vi missförstått, eftersom vi inte uppmärksammat att Luther tillmäter gärningarna en roll ur skapelsens perspektiv. Men vi har inte missförstått, utan vi håller helt enkelt inte med Luther. Vi menar att gärningarna inte bara är en följd av nåden, utan att de också kan bära nåd till oss. De hör med andra ord inte bara till skapelseordningen, utan även till frälsningsordningen. Här borde vi ha Rosenius lärofader George Scott på vår sida, eftersom detta är en klassisk wesleyansk kritik av luthersk teologi.

Det finns självklart mycket i kritiken som vi tar till oss, bland annat det som Daniel Ringdahl från Roseniuskyrkan i Stockholm påpekade när vi möttes mellan borden på bokmässan: att vi glider mellan att kritisera Luther själv, konsekvenserna av reformationen och vissa specifika luthertolkningar. Här är vi inte alltid helt tydliga – och det ger oss ett väldigt brett mål att skjuta på.

Om bokens centrala tes måste vi dock säga: Här står vi, och kan inte annat. Den är att Luther var en exceptionellt kontextuell teolog, och att det därför är svårt att flytta honom till en annan tid än hans egen. 1500-talets enhetsstat var golvet han stod på, och den katolska kyrkan väggarna han tog spjärn emot. Nu är både golv och väggar borta, och vi bebor ett helt annat hus. Luther var en profet i sin tid, inte för vår. Hans röst har sin plats i kören av röster, men han bör inte göras till solist för någon kyrka. Och om detta skulle han säkert hålla med oss.

• Della
• Twittra