Det är en kylig torsdagsmorgon när det knackar på Hammarbykyrkans stora trädörrar, strax utanför Stockholm. Ett ungt par frågar efter Annahita Parsan. Några minuter senare ringer det till kyrkans telefon där någon på andra sidan luren önskar att få tala med henne. Och vi inser snabbt att Annahitas tid är eftertraktad.
– Jag jobbar alldeles för mycket, minst hundrafemtio procent, säger Annahita och skrattar medan hon rättar till en bibel som håller på att trilla ut ur en av kyrkbänkarna.
– Men det här är min kallelse, att väcka människor i ett land där många fallit i sömn. Och jag är… Jag är en arbetare. Jag kan aldrig säga att jag gjort nog, men jag kämpar mycket.
Hon tittar ut genom de höga kyrkfönstren, som vetter mot Globen och Södermalm. Dagens himmel är i gråskala.
– Sverige är, eller var, ett kristet land. Det är synd att mörkret lagt sig som en dimma över det. Den dimman kommer att försvinna genom bönens kraft. Från att ha varit i djup sömn håller många på att vakna nu. Och det är det jag arbetar för.
Hammarbykyrkan består av tre EFS-föreningar, en svensktalande, en persisktalande och en oromotalande. Något Annahita är en av anledningarna till. Sedan hon kom hit som präst 2012 har hon döpt hundratals människor. Många av dem är före detta muslimer som tagit emot Jesus, liksom hon själv. Och det är svårt att möta Annahita utan att beröra hennes egen historia. En hjärtskärande, omskakande och mirakulös historia. En historia som hon delat i kyrkor, på tv, i sin egen bok och till och med för svenska kungaparet, som blev så rörda att de bjöd in henne till att berätta den även på slottet.
– Jag tror att Gud lät mig gå den svåra vägen för att kunna förstå och möta människor. Så jag tackar Gud för allt jag gått igenom, säger hon och sluter ögonen.
Det är 35 år sedan nu, men där, under ögonlocken, är detaljerna från hennes flykt från krigshärjade Iran ännu tydliga. De snöbeklädda bergen, iskylan och de vilda djurens ylanden. Den hårda militären, de odiplomatiska smugglarna och väskan där hennes en månad gamla dotter låg gömd.
– När jag blundar ser jag mig själv i bergen, i dalen som vi inte visste om den hade någon utgång. Vi gick på nätterna och vilade om dagarna. Det var snö på marken så vi hade klätt oss i vita lakan för att vi inte skulle synas. Men de där lakanen frös och blev hårda så att de gav ljud ifrån sig. Jag hade en fruktansvärd smärta i kroppen, både själsligt och fysiskt.
Annahita var nyförlöst, hade förlorat sin make i en bilolycka tre år tidigare och hade fått lämna sin son kvar hos sina föräldrar i Iran. Då visste hon inte om hon skulle få se honom mer. Nu gick hon med sin nye man över bergen och sin dotter som smugglarna gett för stora doser sömnmedel till så att hon inte skulle göra något väsen av sig i väskan.
– Tillslut upptäckte vi att min dotter var livlös. Det var hemskt. När min man såg det ville han begrava henne där, i bergen. Så han gjorde som en pyramid av stenar omkring väskan hon låg i för att de vilda djuren omkring oss inte skulle äta upp henne.
Annahita öppnar ögonen igen.
– Att förlora hoppet om ens liv har en gräns. Kommer man till den gränsen där man inte känner någon sorts rädsla för döden har man nått den punkt dit många av de som tar livet av sig når. Jag kom till den gränsen; att leva hade ingen mening för mig. Varför skulle jag inte dö?
Hon berättar vidare hur hon rev stenpyramiden i samma ögonblick som hennes man var bortom synhåll i bergen, dit han gått för att hitta den väg de skulle fortsätta på.
– Jag tog upp min dotter och höll henne mot mig samtidigt som jag plockade upp en sten och började slå den mot min panna i hopp om att försöka dö lite snabbare.
Desperationen gjorde sig hörd genom hennes stämband.
– Jag skrek så högt jag bara kunde: »Gud, var är du? Varför gör du såhär mot mig? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Först min man, sedan min son och nu min dotter?« Jag kunde höra min röst ekandes i bergen: »Gud, var är du, var är du?«
Annahita kan inte minnas hur lång tid hennes man var borta, men när han kom tillbaka hade hon ett ultimatum: hon skulle inte gå en centimeter till om hon inte får ta med sig dottern. Med hjälp av pinnar drog hennes man Annahita och väskan med dottern i, tills de blev upptäckta av militären. De pekade med sitt spjut mot väskan och frågade vad hon hade där. Annahita svarade att det bara var hennes döda dotter, men när hon öppnade såg hon att dotterns ögon var öppna. Det fanns liv.
– Det var mitt mest underbara ögonblick i livet.
Efter tio tuffa år, som inkluderar både fängelse-straff och många smärtsamma ögonblick, kom Annahita och dottern Roksana tillslut till Sverige och Stockholm. Hon levde då under hot från maken som misshandlat henne och hade fått rådet av polisen att skydda sin identitet. Under åren som gått hade hon haft något som hon kramat om hårt när det varit som tuffast: en bibel. Bibeln hade hon av en händelse fått från några som en dag knackat på hennes dörr i Danmark. Då brydde hon sig egentligen inte så mycket om den, men när svårigheterna kom, var det något i henne som gjorde att hon ville krama om den och be till Gud.
– Jag var som en deg under dessa år. En deg som behövde få jäsa för att kunna bli användbar. Mitt liv bestod av en massa olika problem, men under den tiden lämnade Jesus mig aldrig, även om jag inte förstod det då. Jag var inte kristen, inte döpt, men Jesus gjorde något med mig och med de få böner jag bad till honom. Så när jag sedan tog emot honom kunde jag aldrig mer tvivla eller vända mig tillbaka, säger hon och tillägger:
– Jag kan ibland se hos mina vänner som kommer till tro att de har en stor kamp kvar. Själv behövde jag tio år.
Som nyanländ till Sverige upplevde hon sig allt annat än »godkänd«. Annahita börjar räkna på sina fem fingrar.
– Jag var kvinna, jag hade en svår bakgrund, jag hade varit muslim, jag kom från ett främmande land och jag kunde inte språket så bra. Men idag, när jag ser tillbaka, har Jesus gjort något av alla dessa »nackdelar«, säger hon och minns tillbaka på en händelse för tolv år sedan:
– Jag hade precis bett för en mängd muslimska män under en bönesamling. Efteråt frågade en man från kyrkan mig: Hur kan de starka killarna med en bakgrund i islam har förtroende för dig, som är kvinna? Jag svarade att det inte är mig de har förtroende för, det är den Helige Ande. Den som finns i mig är större än den som finns i dem. Deras andar ser min, de böjer knä inför Jesus, inte mig, säger hon och pausar, innan hon konstaterar:
– I Sverige har jag faktiskt aldrig upplevt att någon är emot mig för att jag är kvinna.
Att komma från länder där kvinnor lever i förtryck till ett rätt så jämställt land kan vara omtumlande, men också innebära mycket hopp.
– Lagen i Iran är islamisk och förtrycker både kvinnor och män, främst kvinnor och flickor. Samtidigt öppnas mångas ögon nu och de ser själva att de är under förtryck. Nu kämpar många för att få ett bättre liv. Så många av dem som kommer till Sverige nu är redo att börja något nytt. Men för en del kan det ta lite tid.
Hur tänker du kring din kallelse och att du fått döpa många muslimer?
– I början bad jag till Herren om att inte behöva tjäna Honom genom att nå muslimer. En del tror att islam bara är en religion, men det är den inte. Jag levde som en muslim, jag vet hur det påverkar en. När man ser på de islamiska länderna och frukten där i jämförelse med de kristna länderna förstår man, tror jag. Man känner träden genom deras frukt. Det värsta är att en del präster, till och med biskopar, säger att islam och kristendom har samma gud. Den uppfattningen köper inte jag.
Annahita böjer sig fram mot bordet.
– Tror de som säger att vi har samma gud att vi har tappat förståndet när vi lämnar islam för att bli kristna? En annan uppfattning är att man konverterar för att det skulle finnas en större frihet i kristendomen än i islam. Det är också fel. Mohammed sa att otukt är förbjudet inom islam, samtidigt har en muslim rätt att vara gift med fyra fruar. Det har inte kristna rätt till – det är en man och en kvinna som gäller. Men när man lämnar islam för kristendomen kommer friheten på ett annat sätt. Det händer något i ens inre, förklarar Annahita.
– De som lämnar islam för att komma till Jesus gör det för att Han har mött dem i hjärtat. Guds ande ger en stor frihet och kärlek. Den kärlek jag tidigare upplevde var villkorad: ger jag något till dig så får du något tillbaka. Tand för tand. Kärleken vi får av Gud är nådens kärlek. Det är stor skillnad!
Hur har du formats i din identitet sedan du konverterade?
– När man lämnar islam förlorar man allt som man har varit, hela ens identitet. Allt som man har lärt sig under livet ska man lägga bort och börja om på nytt. Utan den Helige Ande är det omöjligt. Många som lämnar islam för att bli kristna har först bara en dräkt av kristendom på sig, under finns en dräkt av islam kvar. Därför blir det mycket kamp och utmaningar för kyrkorna som tar emot dessa. Det behövs mycket bön och befrielse. Det kan ta tid att våga tro att man får släppa all kontroll till Gud.
Hur ser du på din identitet idag?
– Varken min iranska eller svenska identitet kan jag bära med till himlen. Men medan vi är här på jorden har vi fått en helt ny identitet. Som kristen är man lik sin far i himlen. Hans identitet finns i mig. Du börjar tänka på ett annat sätt, du får en annan typ av kärlek, och det är Jesus identitet.
Just nu studerar fyra stycken av dem som kommit till Hammarbykyrkan och konverterat till kristendom teologi vid Johannelunds teologiska högskola. Att de ens har kommit dit kan ha att göra med att de först fått undervisning på farsi, vilket Annahita tillhandahåller flera kvällar i veckan och på söndagar i Hammarbykyrkan. En annan anledning kan vara alla de böner som betts för detta.
– I början av min tid här i Stockholm var jag i S:ta Clara kyrka och det var då jag märkte vilken kraft det finns i bön. Det var mycket mirakel och befrielser, en del tyckte till och med att det var för mycket. Och jag ska erkänna att jag var själv chockad över allt som hände. Men de som är nya i tron behöver ofta mycket bön för att de är vilsna, tills de blir mer stabila.
Själv är Annahita mån om att få tid med Gud, även om hennes dagar kan bli rätt späckade. Och under den tiden är det främst två böner som är framträdande i henne. Den ena är att få fortsätta formas utifrån Guds identitet och gå på de stigar Han jämnat ut åt henne.
– Jag undviker att gå mina egna vägar, för jag ser att jag ramlar så fort jag gör det. Jag är så rädd om min relation med Honom. Den vill jag aldrig förlora, den är så underbar. Så underbar, säger Annahita och ler.
Under vårt samtal har himmelens gråa nyanser skingrat sig och när vi kommer ut ifrån kyrkan är strimmor av sol just i färd med att tränga sig igenom molntäcket. Och det är då, innan vi skiljs åt, som vi blir påminda om det andra böneämnet som Annahita har på sitt hjärta:
– Min bön är att väcka människor i det här landet ur sin dvala. Djupsömnen har övergått till en lättare sömn nu, och snart börjar många vakna. Då vill jag vara med.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet