Fascinationen för det liturgiska har vuxit fram. Biörn Fjärstedt kan inte sätta fingret på om den väcktes redan i Östra Eneby medeltida kyrka i Norrköping, där han växte upp, eller på senare år, genom gemenskapen på Laurentiistiftelsen.

– Under studietiden upptäckte jag att det egentligen är genom liturgin som tron uttrycks. Det är där vi sätter ord på vår tro och sjunger ut vår tillbedjan inför Gud. Därför är det viktigt med liturgin, att den följer en viss ordning, »ordo« som vi säger, och att den är så fyllig som möjligt, säger Biörn.

Liturgins fyllighet, menar Biörn, består i att beröra alla människans sinnen – alltifrån det fysiska, som genom smörjelse med olja till att levande ljus både ger ett synintryck samt förmedlar doft och känsla. Det handlar även om liturgiska kläder, blommor, gudstjänstens utformning eller melodivalet.

– Liturgin ska väl hjälpa oss att komma nära någonting som går utöver oss själva. Det är något som inte är så lätt att förklara, vilket är både en svaghet och en styrka. I den högkyrkliga traditionen handlar det inte främst om att gå ut och omvända folk, utan snarare  att som Jesus säga: »kom och se«.

Budbäraren möter Biörn hemma i lägenheten. På sjunde våningen bor han med utsikt över hela Uppsala och alla sinnen inkluderas även här. Hemmet är rikligt smyckat med tavlor, textilier, växtlighet och ljus.

När liturgin under 1950-talet återfick mycket av sin betydelse i den svenska kyrkan var det som en reaktion mot den då strama ämbetskyrkan. Styrkan blev att genom upplevelser och det sinnliga förmedla ett textförankrat sätt att fira eukaristin, något gemensamt för alla att delta i. Grunden skulle förankras i ordet.

– Predikan är viktigare än vad många tror, det är ju där som vi odlar en antiliberal hållning.

På vilket sätt kan liturgin vara revolutionär i dag?

– Min generation gjorde ett försök, men det gick nog inte så bra. Kyrkorna är i och för sig fulla med liturgiska kläder i dag och en gudstjänst i Uppsala domkyrka är på ett sätt mer högkyrklig än lutherska kyrkor på andra håll i världen. Nu blir det för nästa generation att säga hur vi ska få liturgin att vara något som människor vill vara del i, uppleva och lära sig något av.

Kärnan hos den bibelförankrade liturgin har allt mer kommit att kretsa kring den äldsta kyrkotraditionen, patristik. Framförallt ser han den tydligt hos traditionen i den orientaliska samt koptiska kyrkan.

– De har utan tvekan bevarat väldigt mycket av det som var den första kristna generationens sätt. Minnet av den övre salen, det är kärnan i hela liturgin, som i sin tur är kopplad till en måltid som redan fanns – påskalammsmåltiden. Så det går inte hitta på en egen liturgi. Fokus är att så mycket som möjligt återfinna rötterna.

– Förlorar vi liturgin riskerar vi att tappa vårt rotfäste i det allra äldsta. För alla oss som är kristna är ju det som Jesus kom med det viktigaste för oss.

Kritiken som riktas mot den högkyrkliga liturgin identifierar han utifrån två faktorer:

– När jag var ung började det med att vi ansågs vara katoliserande, det var farligt, sedan tog kritiken mot att man inte lät sig övertygas om kvinnliga präster över och då kom allt att handla om det.

Orsakerna bakom kritiken håller han inte med om. Att den högkyrkliga liturgin skulle vara exkluderande eller på något sätt bidra till att utforma en kristen elit anser han inte heller. Trots att den religiösa allmänbildningen minskar menar han att liturgin inte handlar om kunskap.

– Högkyrkliga ser det som ett »learning by doing« som inte är intellektuell. Snarare har vi sett att liturgin varit väldigt användbar, till exempel när det gäller funktionshindrade, som kan fånga sådant som de människor som tror att man ska tänka ut allt i huvudet inte kan.

Finns inte risken att vi drunknar i liturgins alla former och uttryck?

– Nej, jag tänker snarare att vi riskerar att tappa bort oss mer när det blir estradkristendom och show över det hela. Det blir som med Mello, jag ska inte uttala mig om Melodifestivalen för jag har inte sett den så mycket, men det är klart att man kan drunkna i den. Det händer ju saker hela tiden och de har planerat i detalj hur man ska påverkas. För mig saknar det stringens, det är inte vad jag är ute efter.

Vad har du för råd till den som vill närma sig det liturgiska?

– Först, skippa allt det där med rädslan för katolicism. Det tror jag är mer av politisk karaktär. Sedan handlar det om att odla en känsla för det heliga. Jag tycker också det är bra att ta vara på de orientaliska kyrkornas närvaro, gör dem ett besök. Det handlar om att både knyta an till och odla en närhet till människor. Samtidigt utvecklar vi inte bara en gemenskap utan vi odlar en öppenhet och vördnad för det heliga.

Hur odlar vi en vördnad för det heliga?

– Det kan vi göra genom små gester som uttrycker en vördnad för brödet och vinet. Vi behöver inte avstå, utan på samma sätt som vi dukar middagsbordet fint när vi väntar gäster får vi smycka nattvardsfirandet med dukar, levande ljus och vackra blommor. Allt som tydliggör att här är det något vi respekterar.

• Della
• Twittra