Det är en vacker höstkväll då vi möts i skymningen på Söder i Stockholm. Linnea är liten och späd till det yttre, men bär en oerhörd styrka och uthållighet i sin person.  Jag undrar om jag får fråga om hennes ålder och när hon svarar att hon är 42 ångrar jag nästan att jag frågat. Hennes åldersgener är få förunnade. Hon ser så ung och oförstörd ut och det är en sådan kontrast till vad vårt samtal ska komma att handla om.

Linnea är dokumentärfilmaren som gått en lång väg för att komma dit hon är i dag. Hon har jobbat med film i olika former i drygt 20 år.

– Det har varit en jättelång väg fram till där jag är i dag. Det handlar om att vara så dum att man inte ger upp och skaffar sig ett lättare liv. Så är det faktiskt, säger Linnea och tonläget förändras. Med sorg och allvar i rösten berättar hon att många av hennes kollegor har slutat för att det är så jobbigt. Och det handlar om att stå ut med att det är jobbigt!

Just nu är Linnea aktuell med sin film Never give up son som hade Sverigepremiär i våras. Och precis som titeln antyder så handlar den också om tre killar som inte ger upp trots en lång och svår väg.  De har alla varit kriminella sedan barnsben och det har format deras identitet. Det är den enda väg de känner till. En av filmens huvudpersoner, Naiel, får ett påtagligt möte med Jesus och det förändrar honom radikalt. De andra killarna i filmen, Uldis och Khole blir också troende och genom det får de energi att bryta sig ur sina negativa mönster.

– Även om det blir en ögonblicklig förändring för killarna så är det en livslång process att leva ett nytt liv och att förändra sin gamla identitet, säger Linnea. För om man så tidigt har blivit kriminell så är det i princip allt som ska suddas ut. Man får börja om från början med att ta reda på vem man är.

Linnea menar att man ska förändra sina värderingar, hur man ser på pengar och materiella saker, vad som är viktigt. Synen på människor, på kvinnor – allt är nytt!

Allt det där var väldigt spännande. Hur gör man det, ändrar identitet? Det är ett stort arbete som inte så många skulle klara av.

Filmen lanserades på Lettlands största biograf i Riga i november förra året och i våras gick den på lettisk teve. Nu är den lettiska frivården intresserad av att visa den för sin personal. De tycker filmen visar på en annan syn på kriminella än den traditionella.

– Min dröm är att filmen även ska visas i svenska fängelser, då skulle jag bli så nöjd, säger Linnea med längtan i rösten.

I Sverige finns filmen som hyrfilm på SF Anytime och det går även att hyra den att visa för grupper till exempel i kyrkor, skolor eller fängelser. Då hyrs den via Filmcentrum som distribuerar filmer för grupper. De medverkande kan även komma till gruppen så att man kan samtala om filmen.

Från början tänkte sig Linnea Widén en bana som stillbildsfotograf och gick fotoskola i USA. När hon kom tillbaka till Sverige frilansade hon på olika film- och teveinspelningar, vilket hon även gjorde innan USA-vistelsen. Skillnaden nu var att den rörliga bilden blev mer intressant och samtidigt visste hon att hon inte ville jobba som fotograf.

– Jag ville jobba med regi för då jobbar du med bild, med skådespelarna, koreografin, musiken – allt – och det är jättesvårt av det skälet, berättar hon.

Vägen dit bestod av att hon erbjöd sina tjänster gratis för att komma in i branschen. Så småningom fick hon betalt och jobbade som regiassistent under flera år och såg till att jobba med många olika regissörer för att lära sig så mycket som möjligt innan hon själv vågade ta egna steg. Det var först när hon kom till Stockholms stadsteater som hon upplevde att hon lärde sig på riktigt. Där fanns tid att analysera och värka fram språket och rörelserna. Tid som sällan finns vid film- och teveproduktioner.

– Att jobba med dokumentärfilm gör mig lycklig men det är inget man ska göra om man vill bli rik, konstaterar Linnea.

Hon berättar att det alltid är svårt att få finansiering och många ger upp av den anledningen.

I dag jobbar Linnea som inslagsproducent på UR (Utbildningsradion) i olika projekt. Hon har just avslutat ett nio månader långt projekt om mobbning. Det är också så starkt förknippat med filmen Never give up son. Många kriminella har blivit mobbade i barndomen. Nästa projekt är en serie om läsförståelse hos just intagna.

– När jag fick frågan kände jag direkt i hjärtat att det här vill jag göra. Det blev också en naturlig fortsättning efter Never give up son, berättar Linnea och värmen hörs i rösten när hon berättar om det nya hon ska göra.

I caféet där vi sitter staplas stolar på borden. Skymningen har blivit kompakt mörker och vi förstår att de väntar sig att vi ska lämna lokalen.  Jag är ändå avslutningsvis nyfiken att höra vad Linnea tänker om framtiden och vad som ligger henne varmt om hjärtat. Hon berättar att hon vill fortsätta fördjupa sig i ämnet kriminalitet, att det är där tankarna finns.

– Jag tror inte jag är färdig med kriminaliteten. Jag är med om ett unikt uppdrag nu där jag får vara en av de få som får förtroende att kliva in i våra svenska fängelser. Jag ser det som ett stort förtroende och får erfarenheter som är få förunnade.

Och i framtiden hoppas jag ju att det kommer någonting som är lite lättsammare med humor eller så som omväxling, säger hon med ett klingande skratt.

• Della
• Twittra