Teologi

Lina Sandell och avgudarna

En av Lina Sandells mest kända sånger är Tryggare kan ingen vara (psalm 248). Den har ibland uppfattats kontroversiell – kanske lite oväntat för den som älskat och sjungit psalmen från barnsben – men det teologiska innehållet i framför allt vers fem kan ses som riktigt provokativt: »Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver, och hans mål är blott det ena: barnets sanna väl allena.« Invändningen har varit att den gudsbild som förmedlas visar på en Gud som står bakom både gott och ont som en människa kan drabbas av. Blir det inte i så fall en Gud som kan beskrivas som orsak till allt som händer? Har vi inte här en passiviserande därmed också farlig gudsbild? Med denna typ av invändningar har mer än en präst/pastor valt att inte använda sig av denna klassiska psalm.

Men en sådan tolkning menar jag missar vad Sandell ville uttrycka. För att vi ska förstå psalmen bättre behöver vi närma oss den från ett annat håll.

När Jesus får frågan om vad som är det största budet svarar han med orden: »Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, och med hela din själ och med hela ditt förstånd.« (Matt 22:37) Det är ett citat ur den judiska trosbekännelsen, shema jisrael, som i sin ursprungsversion återfinns i Femte Moseboken 6:4–9. Det var en effektiv och kort sammanfattning av judarnas tro, som en tro på en enda Gud som skulle älskas över allting annat. Ett stort hot mot Guds egendomsfolk i Gamla testamentet var avgudadyrkan, att börja tillbe andra gudar, och en avgörande orsak till att folket hamnade i felaktigt leverne var att man avföll till andra gudar. 

I Nya testamentet nämns inte avgudarna lika ofta som ett problem, men egentligen finns samma sak där. När Johannes i sitt första brev allra sist gör en kort sammanfattning av vad han skrivit säger han »Mina barn, var på er vakt mot avgudar« (1 Joh 5:21), fastän han inte nämnt avgudar någon enda gång tidigare i sitt brev. Denna sammanfattning betyder att synden och de problem han beskrivit tidigare i sitt brev egentligen är olika aspekter av avgudadyrkan. Om vi däremot älskar Gud kommer vi att hålla hans bud.

Därför har Luther bra på fötterna när han i sin sammanfattning av lagen låter det första budet – »Du skall inte ha några andra gudar vid sidan av mig« – vara det centrala budet. Brott mot alla andra bud är i grunden ett brott mot första budet. Det är detta som ligger bakom hans geniala sammanfattning i Stora katekesen av vad det innebär att ha en Gud: »Din Gud kallas den eller det som du förväntar dig allt gott av och som du tar din tillflykt till när du är i nöd. Att ha en Gud är alltså inget annat än att av hjärtat förtrösta och tro på den eller det som man sätter högst i tillvaron. Som jag ofta har sagt är det bara våra hjärtans förtröstan och tro som avgör vad vi har för Gud eller avgud.«

Slutsatsen från detta blir att alla våra synder djupast sett är avgudadyrkan. Det som styr mitt liv är i praktiken min gud. Om jag till exempel ljuger för att rädda ansiktet, betyder det att mitt eget rykte eller anseende är viktigare än något annat i just den situationen; det är därmed i praktiken min gud. Alla som är föräldrar är förhoppningsvis engagerade i sina barn, men om mina barn blir de som ger mitt liv dess mening, kommer det att lägga en oerhörd press på mina barn, en press som de antagligen kommer att uppleva alltför krävande. Det skapar en relation till barnen som inte heller jag som förälder mår bra av, eftersom mina barn tvingas att bära bördan av att vara min funktionella gud, det vill säga det som jag hoppas på mer än något annat.

Avgudar har dessutom en annan obehaglig egenskap. De har ingen nåd. De kräver alltid offer. Med andra ord leder avgudarna ofelbart till gärningslära: att jag blir räddad (frälst) genom mina egna satsningar. Detta beskrivs bland annat av Paulus i Galaterbrevet när han säger att galaternas problem är att de vänt sig från den frihet de fått i Kristus tillbaka till de gudar som i verkligheten inte är några gudar, utan tomma makter som förslavat dem (Gal 4:8–10).

Vad är då bästa avgudabekämpningen i våra liv? Det är här Lina Sandells Tryggare kan ingen vara kommer in i sammanhanget. Den psalmen – liksom flera andra av hennes mest älskade sånger – har som grundläggande teologisk tanke att låta Gud vara den högste, den som har allt i sin hand: »Vad han tar och vad han giver, samme Fader han dock bliver.« Gud är vår kärleksfulle Fader. När han får vara min Gud kan jag vara trygg vad som än händer. Det som sker i mitt liv får då sina rätta proportioner: »Ingen nöd och ingen lycka, kan utur hans hand dem rycka.« Det finns en sann frihet i att låta allt vila i Guds hand. Han kräver inte mina offergärningar. Den sanne Guden har offrat allt för min skull. Därför har han rättfärdighet, förlåtelse, upprättelse och frihet att ge.

Det bästa botemedlet mot avgudarna i våra liv är att låta sig bli påmind om den ende levande och sanne Guden som är Gud över allt och som i Kristus har älskat oss ända intill döden på ett kors. Därför är bland annat Lina Sandells psalmer helt rätt medicin även för oss i dag.