Ledarskap för ledare

Budbäraren har träffat Lennart Albertsson för ett samtal om ledarskap och försoningens ädla konst.

Efter flera år som VD på ett stort företag har Lennart Albertsson sadlat om och skiftat fokus. I sin nya roll som konsult hjälper han bland annat EFS riks och ett antal EFS-föreningar att hitta rätt på vägen mot att bli ännu mer professionella i sina respektive uppdrag.

– Det känns naturligt och rätt för mig att försöka bidra så gott jag kan med de erfarenheter jag samlat på mig. Jag är dessutom EFS:are själv och brinner verkligen för rörelsen och för Jesu verk, det är det som driver mig, säger han.

Rent konkret handlar hans nya uppdrag om att inspirera och stärka styrelser och ledare, så att de kan förstå sina respektive roller på ett bättre sätt.

– Du kan ha vilken uppgift som helst i församlingen, exempelvis servera fika, städa eller vara barnledare. Men när du sitter i styrelsen representerar du inte dina uppgifter utan ett ledarskap. I regel har du fler än en roll i den kyrka du engagerar dig i och då uppstår oftast utmaningen att kunna skilja på sin styrelseroll och sin »vanliga«, tjänande roll.

Albertsson förtydligar vad han menar med ett exempel:

– Om du som styrelsemedlem är musiker och musiken kommer på tal, så är det lätt att tänka: »Det här är min avdelning och mitt område, nu måste jag uttala mig«, i stället för att avvakta och låta styrelsen agera ledning. Du är såklart där i rummet med din gåva, men som styrelsemedlem måste du inta en högre position än att bara fokusera på dina hjärtefrågor. Det handlar om att lyfta sig en nivå och vara mer professionell kring hur beslut fattas.

För att på bästa sätt kunna hjälpa styrelseledamöterna att utvecklas brukar Albertsson hålla enskilda samtal med var och en.

– I de samtalen försöker vi bena ut de utmaningar som finns. I kyrkans värld, och säkert även i många andra sammanhang, finns det ofta mängder med jävsituationer. Det är till exempel vanligt att det pratas om familjemedlemmar och släktingar. I de fallen är det läge att vara passiv och låta andra tala, även om du säkerligen vet mer om personens situation och mående.

Albertsson menar att detta är viktigt för att »växa mentalt«.

– Det är så lätt att fastna i fällan: »Du känner ju henne, så du kan ju fråga? Ni ska ju ändå fika i morgon!« Den modellen är inte bra – en sådan församling blir inte större mentalt, den håller sig kvar på vänskapsnivå.

På tal om detta lyfter han fram ett exempel från sitt egna andliga hem i EFS Ängelholm.

– Vi bestämde att när någon fyller år så ska inte kyrkan gratulera den personen. Det handlar inte om att vi ogillar födelsedagar, men om vi ska hålla koll på varje födelsedag så krymper vi i vårt sätt att tänka. Sådant håller man koll på i sammanhang där man är få. Vi vill inte vara få, vi vill vara många, därför togs den plikten bort. Med det sagt så har den som vill naturligtvis full frihet att gratulera personligen.

Att ha en tydlig vision med arbetet är en annan nyckel för att få till ett mer professionellt arbete i styrelsen/föreningen.

– Styrelsens viktigaste uppdrag är såklart att leda. För att kunna göra det krävs en tydlig och gemensam vision. Det handlar om att tillsammans måla upp en framtida bild där vi vill befinna oss. Som till exempel EFS egna vision: »Människor och samhällen förvandlade av Jesus.« Hur känns det när vi har nått dit? Kan vi se platsen framför oss? Skapar den platsen någon längtan?

Vägen till förbättring är dock inte alltid smärtfri utan snarare tvärtom. Invanda mönster kan ofta sitta hårt innanför väggarna och det brukar lite skämtsamt talas om det elfte budet: »Så har vi alltid gjort«, och det tolfte budet: »Så har vi aldrig gjort.« För att bryta dessa mönster och bjuda in för nya tankar krävs både självrannsakan och mod att våga möta konflikter.

– Jag pratar gärna om de fyra f:en: försvara, förklara, förstå och förlåta. För att nå fram till det fjärde f:et, förlåtelsen, krävs det att man går igenom de olika faserna. Det är först när vi tar motpartens perspektiv till vårt hjärta, och kanske inser hur illa vi betett oss, som försoningen och förlåtelsen kan komma in i bilden.

Väl vid den punkten är det heller inte över, utan då startar nya processer och en ofta smärtsam bearbetning kan påbörjas.

– Det må vara smärtsamt, men jag tror inte det är tänkt att det ska vara så enkelt heller. En förlåtelse som lättvindigt åberopas är förmodligen inte så mycket värd, men när det känns, när hela kroppen går in i det, då vet man att det är på riktigt.