Det händer ibland när jag går med prästskjorta på mig på en restaurang eller i en affär att jag blir uttittad. Det är nog ingen mening i att spekulera varför människor tittar, men när jag står där i min krage så är jag ett synligt tecken på att kristen tro inte är något vi gömmer hemma.

Under våren och hösten har det kommit artiklar och debattartiklar i media om barn som mobbas för sin kristna tro. Nyligen läste jag en debattartikel i tidningen Dagen av en lärarstudent på Göteborgs universitet. Han beskriver hur universitetslektorn undervisar sina subjektiva åsikter som sanningar och förpassar kristen tro till något opålitligt, och som om inte det räckte, förminskades den student som hade modet att räcka upp handen på frågan om någon var kristen.

Hur har det blivit såhär? Trots allt är det många i Sverige som bekänner sig till kristen tro. Det är många som går i gudstjänst och som tillhör någon kyrka. Ändå är det som om vi osynliggörs eller gör oss osynliga i det offentliga rummet. Hur kan vi ens stå ut med tanken på att våra barn mobbas för sin kristna tro när vi lever i ett land som har religionsfrihet? Hur kan skolledningar acceptera att det finns lärare som pekar ut och förminskar troende barn?

Jag tror att vi som är vuxna behöver agera på en mängd olika sätt. Det handlar om allt från att driva opinion till att själva våga berätta på våra arbetsplatser att vi går i kyrkan och att vi har en tro på Gud. Vi behöver synliggöra att vi inte har anledning att skämmas eller blygas över vår tro och vi behöver samtala med våra barn om vad som händer på deras skola och stå med dem om det är en svår tid. Våra barn och ungdomar behöver se att de inte har anledning att skämmas för sin tro och att mamma och pappa inte skäms för sin. Barn och ungdomar behöver se att det är många som delar deras tro och därför behöver vi barn- och ungdomsgrupper, lägerverksamhet och ungdomskonferenser. Under de senaste åren har det varit svårt för Salt att rekrytera ledare till sina läger och jag ser att det även på lokal nivå är tufft att hitta ledare till olika grupper. Jag tänker att barnen och ungdomarna är vårt gemensamma ansvar. Som församlingar och missionsföreningar skulle vi behöva lyfta frågan, över hela landet och för olika åldersgrupper med inriktningen – vad kan vi göra?

Ett av EFS prioriterade fokusområden handlar om att nå nya generationer med evangeliet. I det området finns det invävt att nå unga generationer. Utifrån det som händer nu och de artiklar och samtal som är initierade på olika sätt, tänker jag att det handlar också om, att de unga som finns idag, ska få modet att stå kvar i sin tro. Att de ska se att de inte lämnas ensamma i en svår tid. Att vi, Kristi kropp, står tillsammans och att vi hittar vägar att synliggöra tro.

Vi behöver prata om vad vi kan göra nu, för våra barn och ungdomar. Jag frågar mig själv, vad kan jag göra och jag frågar dig vad kan du göra? Hur kan vi stå upp för barn och ungas rätt till tro?

• Della
• Twittra