Låt oss inte glömma Hjälparen

Frågan om hur vi framgångsrikt delar evangeliet och får vara en del av Kristi rikes tillväxt är ständigt aktuell. När Carl Erik Sahlberg identifierar vad han ser som de nio viktigaste tillväxtfaktorerna för kyrkan så avlutas de med: »Den kyrka växer, som är beroende av den helige Andes kraft.« I Första Korintier-brevet kapitel 12 beskriver Paulus Andens gåvor och hur de bör komma till användning, både i församlingslivet och i den enskilde kristnes liv. Jag tänker att den kristna kyrkan föds på pingstdagen i övre salen i Jerusalem. Detta sker i en bokstavligt talat närmast våldsam andeutgjutelse som manifesterar sig i bland annat tungotal – som där och då blir ett kraftfullt verktyg för evangelisation. Jag skulle säga att det är den nyfödda kyrkans primalskrik. 

Och jag skulle vilja uppehålla mig vid detta »primal-skrik«. För enligt Paulus så är det i första hand en gåva för den egna uppbyggelsen – inte något för församlingslivet eller evangelisationen. Ett ytterst privat hemligt bönespråk som kopplas förbi både intellektet och känslolivet, men som låter Anden be med mig helt i linje med Guds vilja. Och som hjälper mig att leva nära de övriga gåvorna. De som är till nytta i församlingsliv och evangelisation, men som vi alltför lätt glömmer.

Men till syvende och sist är inte det viktigaste vad Anden gör för mig och församlingen – utan vad Han gör med oss: »Men Andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning« (Galaterbrevet 5:22–23).

Till Kristi ära!

Dessa ord får avsluta min sista ledare i Budbäraren, och med dem tackar jag för mig när jag nu går vidare till nya uppgifter i livet. Tack för alla stimulerande utbyten och uppmuntrande tillrop under de år jag haft förmånen att vara chef-redaktör för Budbäraren.