Jag visste direkt vad jag ville dela från Medarbetardagarna i Etiopien när jag fick frågan från Budbäraren. Det handlar om två möten med den etiopisk-ortodoxa kyrkan. Tillsammans med Ezra Gebremedhin besökte jag och några fler den åttkantiga St. George’s Cathedral i centrala Addis Abeba. Det som fastnade var hur den guidande prästen som ledde oss genom kyrkan reagerade när Ezra knäppte upp sin jacka och hans prästkrage blev synlig. Innan hade vår guidande präst varit respektfull och trevlig, men när Ezra visade sig vara präst fick han en innerlig ton av vördnad i rösten. Trots att vår guide och Ezra inte tillhörde samma kyrkofamiljer kallade han Ezra för »fader« och också i de teologiska spörsmålen vände han sig vid ett flertal tillfällen till Ezra. Detta gällde även bemötandet mot de andra prästerna. Det hade kunnat vara påklistrat, men det märktes att det var både genuint och ärligt.

Efter en stund upptäckte jag att de frågor som jag och mina kvinnliga kollegor ställde glömdes bort att besvaras tills en diskret armbåge stöttes i någon av männen som upprepade frågan och fick svar.

Någon dag senare kom vi till ett klostermuseum ute på landsbygden. En av munkarna kom fram och talade med mig och frågade mig artigt var gruppen var ifrån, om familj och barn. Sedan frågade han vad jag arbetade med. Jag svarade »präst«. Munken log och nickade, men omedvetet backade han ett steg och samtalet ebbade ut.

Jag som kvinnlig präst möttes alltid med respekt, men inte som en jämlike. De samtal jag hamnade i kretsade sällan kring teologi eller kyrka.

Detta mer roade än upprörde mig och jag lade bort det med förklaringen att det var en kulturell skillnad och ett teologiskt oliktänkande jag som västerländsk kvinnlig präst fick acceptera. Samtidigt störde jag mig lite på att ingen av de präster jag mötte i Etiopiens gamla kyrkofamiljer verkade erkänna den skillnad de la mellan manliga och kvinnliga kollegor.

Nu, efter hemkomsten, har det lett mig till att reflektera över min egen ordlösa kommunikation mot de som inte befinner sig i min kyrkliga bekvämlighetszon eller delar det som för mig är teologiskt självklart. Till exempel gentemot alla mina kristna syskon från andra länder jag nu delar kyrka med.

Det jag har tagit med mig från dagarna i Etiopien, och vill ge vidare, är hur viktigt det är, inte bara för mig själv utan också gentemot dem jag möter, att vara ärlig med de saker jag inte förstår. Jag behöver inte alltid samtala om temat eller gå in i debatt, men jag har märkt att ett enkelt erkännande att jag inte helt vet hur jag ska förhålla mig till något, mycket snabbt lättar på spänningen och öppnar upp för möten på ett mer jämlikt plan. Inte för att vi kommer överens om sakfrågan, men för att vi erkänner sakfrågan och därmed inte låter den påverka i det dolda.

Med ödmjuk tacksamhet och innerlig respekt för mina etiopisk-ortodoxa kollegor.

• Della
• Twittra