Det har funnits tider när kyrkan anpassat sitt budskap och liv efter den omgivande kulturen. I längtan efter att vara socialt accepterad tonas budskap som riskerar att störa den trevliga stämningen ned. I stället för att vara en profetisk röst rabblar hon mest upp det som alla i samtiden redan säger. 

Anpassningens väg är den långsamma sekulariseringens väg. Tron urvattnas och blir harmlös. Vi formas inte längre till att bli Guds avbilder, utan blir snarare mer och mer samtidens avbilder: oavsett om det är en lyckad karriär eller politisk korrekthet som eftersträvas.  

Som en motreaktion till detta har andra valt att ta avstånd från världen. Inställningen till omgivningen är då fientlig, världen blir svartvit och människor delas upp i »vi och dem«. Av rädsla för att bli nedsmutsad av omgivningen har kristna sökt sig långt bort från »de andra« i hopp om att bevara tron. Kyrkan blir då ett andligt getto där kristna försöker jämföra sin radikalitet och hängivenhet med varandra … och så småningom växer också ett subtilt förakt för de människor som brottats med livets verkligheter fram. 

Hos Jesus anar vi en annan väg utpekad för oss. Jesus vill inte att vi ska bli som världen eller ta oss ut ur världen, utan snarare ta världen ut ur våra hjärtan. Jesus ber: »Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem för det onda (Joh 17:15). Världen åsyftar då inte den goda skapelsen, utan det system och de destruktiva makter som motarbetar Guds vilja. 

Den väg Jesus och de bibliska författarna pekar ut för oss kan kanske kallas för förvandlingens väg. Budskapet lyder: »Låt er förnyas, så att jorden kan förvandlas!« Vi märker det nog som allra tydligast i hur Israels folk uppmanas att leva i den Babyloniska fångenskapen. Israels folk lever i ett främmande land som gäster och främlingar, de hebreiska profeterna försöker hjälpa folket att vandra på den smala vägen mellan att anpassa sig till omgivningen och att ställa sig utanför folket. 

Profeterna gör det genom ett provocerande budskap som lyder: »Gör allt för att den stad jag deporterat er till ska blomstra, och be till Herren för den« (Jer 29:7). Uppgiften är dubbel: att be för staden och att göra det goda. Gudsfolket uppmanas att sörja, lida med och vädja för människorna som de bor tillsammans med samt låta det goda växa fram i de sammanhang som de befinner sig i. 

För oss kristna är uppgiften densamma som för Israels folk. Vi är varken kallade att bli en spegelbild av samtiden eller försöka ta oss till himlen medan världen går åt helvete. I stället för att förfasas över omgivningens moraliska förfall och be om Guds dom, är vår uppgift att vara ett tecken på Guds närvaro i världen. Ett ljus i mörkret som människor kan följa och då upptäcka vem Gud är. Det kristna livet är en bön om att Guds vilja ska ske på jorden såsom i himlen, inte bara i en avlägsen framtid, utan också i vår nutid. 

Hur börjar jag då vandra på förvandlingens väg? De första stegen tas när jag lyssnar till och svarar på Jesu kallelse som lyder: »Följ mig!« Då börjar den mödosamma resan, där jag bryts loss från den omgivande kulturens grepp och från de makter som hindrar mig från att följa Jesus. 

Genom att rikta min blick mot Guds ansikte i Jesus Kristus, i stället för den omgivande kulturens skrattspeglar, återfår livet de rätta perspektiven. Jag går då från att apa efter omgivningen till att börja likna Gud. Det är som att öppna fönstret i ett instängt rum, äntligen kan jag andas – äntligen är jag fri!

Det är också i Jesu blick som jag möter den kärlek som Gud älskar mig med. Jag behöver då inte längre flänga efter sådant som bekräftar mig och jaga de senaste trenderna, eftersom jag vet att jag redan är älskad och bekräftad av Gud. Det jag gör är därför inte ett tillägg för vem Gud säger att jag är, utan ett gensvar på vad Gud säger om mig. 

Rotad i Guds kärlek kan jag också upptäcka Guds vilja, inte som en piska att plåga mig själv och min omgivning med, utan som en röst som hjälper mig att komma i kontakt med vad som är det faktiskt goda, precis som Paulus hälsar oss: »Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt« (Rom 12:2). 

Och väl när jag börjat ta dessa steg börjar jag också mogna och upptäcka behovet av gemenskap. Den kristne som i egen kraft vill åstadkomma en förändring blir ofta likt en raket som far högt upp och för tillfället fascinerar folk, men sedan faller platt till marken. Att vara kristen är inte en kallelse till individualism, utan till gemenskap. Det är tillsammans som vi blir det Jesus säger att vi redan är:

»Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen« (Matt 5:14–16).

Vi är kallade att vara ljus i världen. Men för oss gäller detsamma som för Jesus: Enbart den som är beredd att bli nedsmutsad av världen kan också förvandla den. 

• Della
• Twittra