Sarah Hinlicky Wilsons resa till Sverige började den 31 oktober 2017 i Wittenberg, Tyskland. Hon höll ett föredrag om Luther och Tomas Nygren, lärare på Johannelunds teologiska högskola, var där och lyssnade. Det ledde till en inbjudan att tala på konferensen Livsväg och att föreläsa på Johannelund och en fortbildningsdag för präster på EFS-gården Höllviksstrand.
Vid tiden för intervjun är hennes hektiska vecka i Sverige snart slut och hon skall återvända till sin familj i Tokyo där de bor sedan ett drygt år tillbaka. Hennes man arbetar vid Japan Lutheran Theological Seminary som professor i kyrkohistoria, och själv är hon präst i Tokyo Lutheran Church. En annan stor passion är matlagning och podcasten hon har tillsammans med sin far.
– Min familj skulle beskriva mig som en tvångsmässig kock som pratar för mycket om Luther. I min podcast och mitt nyhetsbrev kan jag förena två stora intressen, säger hon.
Annars är det akademin som varit hennes arena. Av en slump fick Wilson ansvar för dialogen mellan pingst-karismatiker och lutheraner vid the Institute for Ecumenical Research i Strasbourg.
– Jag arbetade med ekumenik och studerade pentekostalism och via det fann jag karismatisk lutherdom. Man kan inte vara en mer traditionell, tråkig lutheran än jag, säger hon och fortsätter:
– Jag har ingen spännande konverteringshistoria, jag gillar orgelmusik, psalmer och Bach. Karismatik är inte en del av min egen historia, men jag har lärt mig mycket efterhand och det har betytt mycket för mig.
Under de åtta åren i Strasbourg studerade hon bland annat relationen mellan karismatiska väckelser och förnyelserörelser och den institutionaliserade kyrkan.
– Det verkar som om institutionen faktiskt är det sätt genom vilket Gud först och främst valt att handla i världen. Men institutioner har alltid ett behov av förnyelse och ibland verkar det behövas större omskakningar. Studerar man de stora väckelserna i historien ser man, att de som inte bärs upp av institutionella praktiker, endera urartar eller så avtar de och försvinner.
I en av sina föreläsningar sätter hon upp tre riktlinjer för relationen mellan väckelsen och kyrkan: försök inte starta en väckelse eller förnyelse, försök inte döda en väckelse eller förnyelse, tålamod krävs och lidande är att räkna med.
– För mig som lutheran är tålamodet det sätt genom vilket Gud primärt arbetar med oss. Tålamod är att tillåta Gud att arbeta med oss. Att bli otålig är att säga: »Jag vill inte att Gud arbetar mer med mig, jag vill ta kontrollen över mitt liv.« Risken är stor i karismatiska kretsar att det saknas tålamod.
Samma tema återkommer när vi pratar om kyrkans uppgift och utmaningar i världen.
– Kyrkans uppgift är att göra det som bara kyrkan kan göra: läsa och predika ordet, fira dop och eukaristi och be. Om kristna som blivit förvandlade av dessa praktiker sedan vill gå ut i världen och göra andra saker så skall de göra det! Men kyrkan blir så lätt distraherade av andra saker som att vara produktiva, skapa rubriker och synas. Tålamod krävs då kyrkans kärnuppgifter inte ger rubriker eller uppmärksamhet.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet