Norra Etiopien är slående vackert och ödesmättat. Landet kallas ofta Afrikas tak eftersom stora delar består av en högplatå med toppar på över 4 000 meter. Så nära himlen ligger inte Lalibela, men även vid drygt 2 600 meters höjd är natten kylig. På morgonen dricker människorna sitt morgonte insvepta i varma filtar. Frukosten består av injera, den etiopiska nationalrätten, och äggröra. Det sägs att en amerikansk turist en gång misstog injera för att vara bordsduken!

Oavsett sådana missöden blir den som kommer till den här avlägsna platsen rikligt belönad. Elva kyrkor har huggits ut ur berggrunden i Lalibela, upp till 15 meter ner i berget. Denna bedrift gjordes under medeltiden; hantverkarna måste först ha arbetat sig ner i berget runt den blivande kyrkan för att sedan mejsla ut själva helgedomen.

En rundvandring bland byggnaderna ger vid hand att det måste behövts en stark religiös övertygelse för att orka med detta, vilket kyrkornas namn också förmedlar. Här finns, översatt från amhariska, Korsets Hus, Världens frälsares hus, Golgatas Hus, Ärkeänglarnas hus och så vidare.

– En skröna säger att det var änglar som byggde kyrkorna. Så är det naturligtvis inte, men religionen har alltid varit en stark drivkraft här. Det och en stor skara billig och motiverad arbetskraft låg bakom byggena, berättar guiden David.

Bet Giyorgis är juvelen bland Lalibelas kyrkor. Enligt legenden blev Etiopiens skyddshelgon, Sankt Giyorgis, rasande för att ingen kyrka i Lalibela uppkallats efter honom. Människorna blev då så rädda att de skyndade sig att bygga en till hans ära. Resultatet blev magnifikt. Bet Giyorgis är en oförglömlig syn.

Redan på 300-talet adopterade kungariket Axum i nuvarande Etiopien kristendomen som statsreligion. Genom medeltiden och fram till idag har den etiopisk-ortodoxa kyrkan fungerat som en enande faktor i ett område som i hög grad är omgivet av islamiska folk.

– För kristna etiopier är kyrkan en viktig del av vår identitet. Den fanns här långt innan Europa kristnats och är inte en kolonial skapelse som i andra delar av Afrika, förklarar David.

Kristendomen i Etiopien tros ha börjat med att en del etiopiska judar konverterade på 200-talet. Helt naturligt »ärvdes« därför en hel del judisk kultur, exempelvis gällande omskärelse och regler för mat och dryck. Till och med det lilla vattendrag som rinner genom Lalibela kallas Jordan, precis som den berömda floden som rinner ut i Döda Havet.

Lalibelas klippkyrkor har tidigare daterats till 1200-talet. Ny forskning av brittiska arkeologer visar emellertid att de tre äldsta kan ha uppförts redan cirka 600 e. Kr. Fem andra kyrkor är från åren 900–1000, medan bara tre har byggts på 1200-talet. 

Lalibela hette tidigare Roha, och var huvudstad i Zagwe-dynastin under 1100-och 1200-talet. Sitt nuvarande namn fick orten när kung Lalibela dog på 1200-talet. Enligt sägnen ville kungen göra Lalibela till en helig stad dit pilgrimer som inte kunde nå Jerusalem kunde vallfärda i stället. Kyrkorna i staden sägs vara placerade så att de ska representera Den heliga staden.

För turisten kan helgedomarna ibland te sig som fornlämningar, men de är inte monument över en svunnen civilisation. Tvärtom, kyrkorna används för ceremonier och gudstjänster och det är inte ovanligt att se vitklädda eremiter sitta och läsa bibeln här och där. Känslan av andlighet är hela tiden stark inuti kyrkorna. Det doftar av rökelse och bivaxljus och atmosfären präglas av tidlöshet och mystik.

Innandömena är ofta mindre än utsidorna ger sken av. Interiören är i regel spartansk, men Bet Maryam (byggd till Jungfru Marias ära) har några fresker och väggmålningar med bibliska motiv. Röken från alla ljus har dock fått många målningar att blekna. 

Helgedomarna i Lalibela består av tre delar. Ett område för »vanligt folk«, där män och kvinnor skiljs åt av en mellanvägg. En annan del är till för dem som tar nattvarden och slutligen finns »det heligaste av heliga«, dit endast präster har tillträde.

Kyrkorna är välbesökta under gudstjänster, då prästerna ger välsignelse och svingar rökelsekar bland de troende. Men precis som i andra grenar av kristendomen är julen den största högtiden. Staden fylls då av pilgrimer, hotellen blir fulla och människor sover utanför kyrkor eller på kullarna runt staden. 

– Men vi firar lite annorlunda än vad ni gör i Sverige. Dels ligger högtiden två veckor senare, och vi har inga julgranar. Sista veckan innan jul är det dessutom förbjudet att äta kött. Men många slarvar med det. Någon direkt tradition av att ge presenter har vi inte heller, berättar David.

En intressant detalj är »Ganna«, som är ett det vardagliga namnet för julen på amhariska, Etiopiens riksspråk. Orden står egentligen för ett slags landhockey som juldagen avslutas med. En motsvarighet till svensk annandagsbandy, kanske. 

• Della
• Twittra