Krönika

Kyrko­musikerns dyrbara kulturarv

Sofia Lilly Jönsson om Georg Riedel som har tonsatt inte bara Astrid Lindgrens visskatt.

I augusti släpptes den första boken om musikern Georg Riedel, där jag har skrivit ett kapitel om hans kyrkomusik. I många år hade han uppdrag att skriva ny körmusik för Sensus. När Georg Riedel på 1960-talet tillsammans med pianisten Jan Johansson och saxofonisten Arne Domnérus och andra jazzmusiker började att spela i kyrkorna var de pionjärer på en helt ny konsertscen. Körledaren Leif Strand berättade för mig att det hade varit omöjligt att spela jazz på 1960-talet i pingströrelsens församlingar, men hos baptister och missionsförbundare mottogs musiken generellt väl. Strand sa bland annat: »De spelade sig till kärlek, de här pojkarna.«

Georg Riedel föddes 1934 i Karlovy Vary, en klassisk kurort i dåvarande Tjeckoslovakien på tyska gränsen. När han var fyra år gammal lämnade familjen landet. Vänner med känningar i nazistpartiet visste vad som var på gång. De tyska trupperna marscherade in i landet i oktober 1938. En tysk socialist och en judinna, Georg Riedels pappa och mamma, skulle inte ha överlevt kriget om de hade stannat kvar.

Under augusti gav Bo Ejeby Förlag ut Georg Riedel: jazzmusiker och kompositör – en bok om en av Sveriges främsta musiker. Bild: Anders Wiklund/TTUnder augusti gav Bo Ejeby Förlag ut Georg Riedel: jazzmusiker och kompositör – en bok om en av Sveriges främsta musiker. Bild: Anders Wiklund/TT

De bosatte sig i Stockholm och fortsatte där i sina yrken som arkitekt och barnläkare. Lille Georg gick i Adolf Fredriks sångklasser, lärde sig spela fiol och så småningom kontrabas. Han upptäckte jazzen, åkte på turnéer i folkparker och kyrkor. Han är upphovsman till Astrid Lindgrens visskatt, sångerna om Emil, Pippi, Alfons. En judisk flyktingpojke tonsatte den svenska barnkammaren. Det är omöjligt att tala statiskt om kulturarv när man har insett det.

Den judiske kyrkomusikern kan verka som en paradox, men kulturens dynamik förklarar saken. Där gränser ritats för att skilja det ena från det andra är människan en upptäcktsresande. Hon tvivlar och anar. Hon läker världen när hon leker. 

När Georg Riedel skrev sin kristna mässa infogade han två egna satser till de latinska Gloria, Benedictus, Sanctus och Agnus Dei: »Ego dubito« och »Ego praesentio«: jag tvivlar, jag anar. De klassiska kyrkliga texterna är allmängods för en tonsättare. Men det hade inte känts ärligt att inte beskriva sig som en tvivlare.

Tilltaget säger så mycket om vad kultur är, ordet för det mänskliga som beskriver allt vi gör, från gurkodling till gudstjänster. Träden har rötter, människan har fötter. Vi kan röra på oss och testa gräset på andra sidan staketet. Vi är personer med en egen vilja. Samtidigt tar vi med oss traditioner och erfarenheter dit vi går. Kulturer korsbefruktas över gränser. Få personer är bättre exempel på det än musikern Georg Riedel.