Kyrkans världsvida uppgift

I tider av kris kan alla kristna se bönen som hoppets redskap, skriver Kerstin Oderhem

Världens nöd tränger in mitt i vårsol och krokus. Det går inte att värja sig mot rapporterna som når oss om kriget i Ukraina, om människor på flykt och om ond bråd död. I skuggan av kriget i Europa pågår en svår svält på Afrikas horn, den värsta på 40 år. Våra systerkyrkor rapporterar till oss på EFS kansli om hungersnöd och vi ser att våra syskon lider.

När jag var ute och körde bil häromdagen lyssnade jag på P1 morgon. Ärkebiskop Antje Jackelén blev intervjuad om kyrkans roll i krisen. Hon betonade kyrkans grundläggande uppgift, att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Hon talade om vikten av att be och arbeta. Jag kände mig stärkt, för som kyrka har vi fått ett tydligt uppdrag och vi vet att det gör skillnad.

Kyrkan har en uppgift och den är stor och världsvid och just nu enas världens kyrkor i bön och förbön. Svenska bibelsällskapet har nyligen delat information om att många kristna i Ukraina, varje dag klockan 16 svensk tid, ber psalm 31 i Psaltaren som en gemensam bön och manifestation. Psalmen har blivit tröstens ord in i en fruktansvärd situation. De ber där de råkar vara, i skyddsrum eller på flykt. Denna kunskap sprider sig till många länder, så att vi blir fler som kan stå tillsammans med våra syskon i förbön.

För den världsvida kyrkan och alla de människor som hittar sitt hem där, är bönen är ett hoppets redskap och vid sidan av bönen pågår arbetet. Arbetet handlar om att vi kan var och en fråga oss: vad kan jag göra, vad kan vår kyrka göra, vad kan EFS göra? Jag är väl medveten om att våra tillgångar kan kännas futtiga. Om en familj öppnar sitt hem för en flykting kan det kännas som en droppe i havet, eftersom de är så många. Om jag ger mitt bidrag i kollekten och vet att 15 miljoner människor svälter på Afrikas horn, känns det som om jag kanske inte mättat mer än några. Men då tänker jag på pojken som kom med sina små bröd och fiskar till Jesus. Flera tusen människor behövde mat och det han hade skulle göra honom mätt. Men så får Jesus maten i sina händer och välsignar den, maten delas ut och då räckte den och blev över.

Vår Gud är undrens Gud så när vi ber, arbetar och delar med oss av det vi har på olika sätt, får vi tro att han gör något vackert av det. När vi firar gudstjänst, oavsett om det är i ett skyddsrum eller en katedral, lyfter vi blicken och ser på Kristus. Han kommer verkligen till oss i ordet, i brödet och i vinet. Han är alltid närvarande, aldrig längre från oss än vårt eget hjärtslag och när vi en gång lämnar detta livet har vi löftet om att för alltid få vara med honom. Om det löftet behöver vi tala mer.