Jag är 17 år. Sitter på tunnelbanan på väg hem från skolan. Plötsligt lägger en främmande kille sin hand på min kropp – så chockerande och obehagligt att jag inte rör mig ur fläcken.

Jag är 20 år. Jag har precis fått mitt första jobb på en av landets största tidningar. Efter knappt en vecka får jag ett mail från en manlig reporter. Ett mail med inviter och sexuella anspelningar, långt ifrån inbjudande eller smickrande. Jag svarar inte. Snart kommer nästa mail, då med skamliga förslag. Jag blir rädd, men säger inget. Trots att jag sitter ett stenkast från chefen. Bäst så. Jag vill inte besvära. Kanske har jag inte förstått jargongen.

Eller är det något jag själv gjort? Inte ens till någon i min församling yppar jag ett ord. De kommer tycka att jag jobbar på världens sjukaste ställe. En kväll får jag ett samtal. Det är reporterns vänner som hotar göra något med mig som är allt annat än lagligt. Jag trycker snabbt av samtalet. Livrädd. Dagen efter skaffar jag hemligt nummer och adress.

Me too. Jag med. Jag har också blivit ofredad, men är långt ifrån ensam. Det har sannerligen det globala uppropet under hashtagen #metoo bevisat. Många har fått rannsaka sig själva, mycket har kommit upp till ytan och vi har insett att vår kultur normaliserar en skev kvinnosyn och kränkande beteenden. Nya siffror från Demoskop visar att fyra av fem kvinnor har utsatts för sexuella trakasserier eller övergrepp. Nästan 80 procent av Sveriges kvinnor. Siffran är chockerande.

Hur kan kyrkan vara en förebild i den rörelse som nu växer fram av påtryckningar för ett förändrat samhälle? Hur kan vi kristna gå i bräschen för att vi alla, inte minst de unga som växer upp i dag, ska få en ren och sann syn på sexualitet och medmänniskor? I slutändan handlar allt om synen på människans värde. För oss som tror att Gud har skapat alla till sin avbild borde det vara enkelt: att se och möta varje människa, oavsett kön och hur den än må klä sig, som Guds skapelse. Men i en fallen värld är behovet av Guds nåd, hjälp och klarsyn konstant.

Jag är 31 år. Min dotter drar sig för att krama någon annan än sina föräldrar. Jag hör mig själv viska till henne att hon borde krama sin nyfunna kompis när de säger hejdå. »Det är ju så gulligt.« Hon är obekväm. Två år senare kommer lillasyster, som älskar att gå från famn till famn. Mina döttrar är olika, men deras värde är lika. Må jag alltid beskydda och respektera deras integritet.

Jag är 35 år. Två pojkar på barnens förskola tar tag i en flickas händer och pussar dem. Så sött, tänker jag vid första anblick, men när hon står tyst kvar med huvudet böjt förstår jag. Jag frågar om hon tyckte det var obehagligt. Hon nickar tårögt. Återigen inser jag att det är allas vår uppgift att påminnas om och lära ut respekten för varje människas integritet och värde. Att förstå, och våga stå upp, för det handlar om Guds dyrbara skapelse – människan.

Elin Liljero Eriksson
Frilansjournalist

• Della
• Twittra