Redan ett år innan jag åkte för att besöka EFS missionsförening i Krokvåg, hörde jag rykten om att något ovanligt sker i denna by i mellersta Sverige: »Gud möter vanliga människor genom online-Alpha«. Nyfiken tar jag kontakt med Margareta Lindström via mejl, som entusiastiskt berättar att jag är varmt välkommen. »Vi fixar lite soppa«, skriver hon, och en strålande majdag svänger jag äntligen av bilen från väg 87 in mot Krokvågs bönhus, ett rött tvåvåningshus med »EFS« i blå bokstäver med vit inramning på fasaden.
Margareta möter mig vinkandes och jag får en kram innan vi går upp på andra våningen där det sitter närmare tio personer runt matbordet. Väggarna pryds av tavlor med olika Jesus-motiv och blommiga gardiner ramar in fönstren. Efter en kort namnrunda hugger vi hungrigt in på grönsakssoppan och focacciabröden.
– EFS verksamhet påbörjades här redan 1892, fyrtio år senare gick väckelsen fram och huset köptes för 8500 kronor. Det var väldigt mycket pengar på den tiden, berättar Margaretas man Jan, vars morfars far var med från starten.
Fem år senare hade föreningen 55 medlemmar, men bygden har alltid ansetts svårnådd. På den tiden var Krokvåg en livlig ort med 25 jordbruksfastigheter och många barnfamiljer. Idag bor det drygt 200 personer i byn och EFS-föreningen har 17 medlemmar. Många i byn har en bra relation till EFS – kanske gick man i scouterna eller söndagsskolan som barn – men få är intresserade av att engagera sig i vuxen ålder, förklarar de runt bordet. Ändå har EFS Krokvåg vuxit efter låga medlemsantal de senaste åren och ett tjugotal kommer regelbundet på samlingarna.
– De äldre i föreningen är otroligt skickliga på att sprida information om våra aktiviteter. Det handlar inte bara om en liten lapp som sitter uppe någonstans, utan de skickar sms och ringer, berättar medlemmen Anne-Marie Forsberg Fahlén.
– Vi har även en chattgrupp som dagligen fylls med böner, bibelord och lovsånger, fyller Margareta i.
Vi pratar om byn och föreningen medan vi avslutar måltiden och dricker kaffe med påtår. Därefter går vi ner till gudstjänstlokalen, där Margareta och Jan ger mig en rundtur.
– Här i den mindre samlingssalen samlas vi varannan söndag, och vi har även ett kök här, säger Margareta och pekar, medan hon visar runt.
– När jag fyllde 90 önskade jag mig ett nytt högtalarsystem för föreningen. Vi samlade in några tusenlappar, men jag fick lägga till lite själv också. Jag funderar på att bygga in det så att det smälter in bättre i lokalen, berättar Jan.
Anne-Marie, Margareta och den pensionerade prästen Håkan Lindström sätter sig sedan i den mindre samlingssalen för att samtala med mig om föreningen och dess tillväxt trots byns minskade befolkning. Deras väg till området och föreningen har sett olika ut. Anne-Marie berättar att hon bott i en by en bit ifrån Krokvåg hela sitt liv och gått till EFS-föreningen som ung tillsammans med sin mamma i perioder. För några år sedan började hon att besöka föreningen igen och deltog i Alpha-undervisning under pandemin. Margareta flyttade hit på 70-talet med maken Jan och gick med i föreningen strax efter det.
– De var väldigt glada när vi kom, då föreningen mestadels bestod av äldre medlemmar. Barn- och ungdomsverksamheten har varit en väldigt viktig del i den här föreningen. Jag började ganska direkt hjälpa till i barnverksamheten och har gjort det i ett halvt århundrade nu, säger Margareta.
Håkan kom till trakten för 20 år sedan som anställd i Ragunda församling och fann ett andligt hem i EFS-föreningen efter sin pension.
– Föreningen har alltid haft en god gemenskap och en särskild värme. Det finns en självklarhet i att hjälpa till med olika saker, och för mig har det blivit ett andningshål, säger Håkan med eftertryck.
När föreningen anordnar gudstjänster brukar det komma upp till 25 personer, kanske för att man vet att det alltid bjuds på gott fika, funderar Anne-Marie skrattandes, som ofta bidrar med något bakat. Svenska kyrkans gudstjänstliv har tunnats ut i området och tack vare det har fler sökt sig till EFS-föreningens verksamhet.
– Vi fyller gärna den luckan. Att vi har möjlighet att göra det är otroligt, säger Håkan som är en av personerna som brukar predika i föreningen.
De berättar att man ofta får skynda sig att berätta om man kan hjälpa till, annars hinner någon annan före.
– Det är ett överflöd av kakor, berättar Anne-Marie.
– Det går väldigt lätt att samarbeta, det är aldrig något tjafs eller något. Även om vi har olika åsikter kommer vi ändå överens, fyller Margareta i.
Margareta, Anne-Marie och Håkan fortsätter att berätta om alla de olika aktiviteterna föreningen anordnar under året, och det är en hel del: gudstjänster, kvinnofrukost, scoutverksamhet, missionsauktion, höstmarknad och mycket mer. Jag frågar vad allt detta betyder för dem personligen, och Margaretas ögon fylls med tårar och rösten brister när hon svarar:
– Det här är mitt liv. Jag är van att vara på bönhuset och hjälpa till – flytta bänkar, koka kaffe och leda barnverksamhet. Tänk alla böner som har betts på den här platsen sedan generationer tillbaka! Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte hade det här. Det är ett andra hem.
Håkan berättar att han inte har någon familj eller släkt i närheten, barnen är utspridda över världen. Därför blir EFS-föreningen, precis som för Margareta, ett andra hem, både fysiskt och andligt. När hans fru gick bort betydde den digitala bönen i deras chattgrupp otroligt mycket.
– Vi var helt omgivna av böner. Det var så många runtomkring som brydde sig och det är jätteviktigt. Det är klart att vi ber om helande, men det blir inte alltid så. Bönen har betydelse oavsett om vi får bönesvar eller inte, det kommer något gott ur det – även om det är svårt att se ibland.
Håkan är märkbart rörd när han pratar om en av de tuffaste perioderna i hans liv. Att hans andra hem fanns där alla tider på dygnet gjorde att han kände sig älskad och buren.
När pandemin slog till fick många aktiviteter sättas på paus. Mikael Artursson och Nanne Näslund på EFS Mittnorrland bestämde sig för att testa att hålla Alpha-kurser digitalt istället för att lägga allt på is. Margareta frågade då Anne-Marie om inte hon och någon av hennes systrar skulle gå på Alpha? Efter lite tekniska krångel lyckades Anne-Marie och en syster att ta sig igenom undervisningen under terminen.
– Jag har alltid haft en tro, men den blev starkare eftersom jag blev mer insatt i vad den faktiskt betydde. Jag tycker att kursen var jättebra! Efter det bestämde sig jag och två av mina systrar för att döpas. De närmaste från EFS var där och de hade ordnat så fint – det var helt fantastiskt. Vi döptes med att Håkan hällde vatten tre gånger över våra huvuden i Margaretas fina kristallskål.
Föreningen i Krokvåg har ingen anställd utan bärs av ideella eldsjälar. Det visade sig extra tydligt när de för något år sedan skulle renovera bönhuset utvändigt och hela föreningen slöt upp. Några i området lånade ut byggställningar, andra åkte och köpte färg och ytterligare några snickrade och lagade mat. Vid den tiden var Anne-Marie inte medlem, och trots att hon ofta besökte bönhuset blev hon väldigt förvånad när hon åkte förbi och såg fullt med folk som målade fasaden. »Varför frågar de inte mig om jag vill hjälpa till?« undrade hon för sig själv.
– Lite senare frågade Margareta om jag och mina två systrar, som också går här, ville bli medlemmar. Jag visste inte att föreningen var medlemsburen och att man kunde gå med. Jag blev jätteglad över frågan. Jag känner en stark gemenskap och värme av att gå hit. Det har gett mig fina vänner och en större familj.
– Ibland kanske vi skulle må bra av att vara mer frimodiga och våga fråga folk: »Vill du bli medlem?«, funderar Håkan.
Efter online-Alpha fick föreningen fem nya medlemmar, och ytterligare tre personer har tillkommit sedan dess. Ordet »mission« i namnet »EFS missionsförening i Krokvåg« är en viktig del av gruppens identitet och uppdrag. Håkan reflekterar över att det historiskt sett har betytt att man åker på missionsresor utomlands, men att det idag än mer innebär att nå grannar, vänner och familj i sitt närområde.
– EFS som en inomkyrklig missionsrörelse tror jag verkligen har en stor uppgift i det här, att sprida evangelium utefter bästa förmåga. I varje gudstjänst ber vi om väckelse för vår bygd. Vi som samlas här är ju inte bara medlemmar utan vi kommer från olika kyrkofamiljer och många upplever att det finns en särskild stämning i det här huset som naturligtvis beror på människorna som går hit.
Han fortsätter:
– Vi är kallade att vara ett ljus i världen och jag tror att EFS har som uppgift att peka på kärnan i kristen tro. Det här med andlighet flyger ju omkring som något obestämbart, där ska vi peka på Jesus och frälsningen. Det finns ett stort förtroende för EFS här tack vare medlemmarna som gått före.
De flesta församlingar och kyrkor har lagt ner i området och nu finns bara EFS och Svenska kyrkan kvar. Håkan funderar över vikten av en kristen gemenskap i området där man bor, och framhåller att vi har ett behov av att möta Gud i gudstjänst och gemenskap. Han berättar att han brukar lyssna på RE:formera, podden om helkyrklighet som EFS-prästen Magnus Persson håller i.
– Jag tror att han har en poäng i att vi kan samlas trots våra olika bakgrunder och enas i budskapet i Kristus. Vi beter oss olika men accepterar varandra och kan glädjas tillsammans. Det blir extra tydligt på platser som denna.
Under hösten ska föreningen återigen anordna en höstmarknad som brukar vara ett populärt inslag i byn. Förra året samlade de ihop nästan 18.000 kronor och alla pengar gick till EFS och Salts barnrättsorganisation Bial, Barn i alla länder. I samband med marknaden håller de också en andakt i bönhuset. Medlemmarna funderar på att hålla digitala bibelsamlingar framöver för att kunna nå nya människor. Jag frågar om de vill skicka med något till Budbärarens läsare?
– Vi känner en samhörighet med andra EFS-föreningar och hoppas kunna hitta vägar för att hjälpa varandra framöver, säger Håkan.
– Jag känner en tacksamhet för alla jag vet och känner, men också de jag inte känner, som ber för oss. Vi känner att ni ber, säger Margareta.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet