Om aktivism definieras som arbete för samhällsförändring, är det lätt att konstatera att det inte har stått överst på lutherdomens agenda. Bakom detta ligger i huvudsak den så kallade tvåregementsläran som kort innebär att Gud enligt Luther verkar i världen på två sätt: dels på skapelsens plan genom varje människa, dels på frälsningens plan genom kyrkan och de kristna.

Detta betyder inte att samhällsförändring är fel, tvärtom måste varje samhälle förändras. Det är också lätt att historiskt se att den lutherska reformationen innebar stora samhälleliga förändringar utan att det var den primära avsikten. Reformationens följder var långt ifrån bara religiösa.

Det är inte enligt luthersk syn kyrkans eller de kristnas uppgift att upprätta ett synligt gudsrike på jorden. Guds rike är osynligt, ett inre rike utan jordiska gränser. Luther själv ställer tydligt gudsriket mot det världsliga riket. Han kan till och med säga att »Guds rike är ett nådens och barmhärtighetens … rike, … Men det världsliga riket är ett vredens och stränghetens rike …« Utifrån detta drar han slutsatsen att det är den världsliga makten som ska styra, och det ska den göra utifrån förnuft och lagar, inte utifrån evangelium. På denna punkt drog andra delar av reformationen andra slutsatser. Mest känt historiskt är kanske John Calvins samhällsexperiment i Genève. 

I den senare utvecklingen av lutherdomen – till exempel så som den kommer till uttryck i herrnhutism och delvis i pietism – är det påtagligt att det finns ett starkt drag av vilja att påverka samhället till förändring. Men denna vilja har framför allt tagit sig uttryck i mission och diakoni. Missionens främsta avsikt är att människor ska komma till tro på Jesus Kristus, men evangelisk mission aldrig har aldrig nöjt sig med att predika evangelium, man har alltid samtidigt undervisat, botat, hjälpt människor i nöd och bekämpat vidskepelse och skadliga seder. Alltså låtit förkunnelse och tjänst följas åt.

Med viss rätt har lutherdomen ändå ibland anklagats för att inte våga eller vilja ta itu med de problem som finns i ett samhälle. I stället har den arbetat för att hjälpa utifrån den grundläggande tanken att förändring kommer inifrån. Det är för övrigt en viktig tanke också hos Luther: kristet samhällsansvar är att utföra goda gärningar för andras skull, utifrån deras behov, inte för att tillfredsställa egna behov. Det innebär att en aktivism som skadar andra personer eller deras egendom i princip anses vara fel. Till saken hör även att det för den kristna kyrkan är viktigare att driva politiker och ledare än att driva konkret politik. Förvandlade människor förändrar samhället.

När Luther i ett sammanhang svarar på en fråga hur en kristen ska förhålla sig till en furste som gör orätt (i detta fall att han för ett orättfärdigt krig) är hans svar – med hänvisning till Apostlagärningarna 5:29 – att en kristen är skyldig att lyda Gud mer än människor.

Detta bibelord har självklart tolkats olika, och frågan om vad som är Guds vilja är inte alltid lätt att besvara. Saken ställdes på sin spets under andra världskriget, och det finns många exempel på lutherska kristna som då valde att inte underordna sig en orättfärdig överhet. I Norge är biskop Eivind Berggrav en sådan person. Han arbetade aktivt utifrån sin lutherska kristna tro mot den tyska ockupationen och det norska nazistiska ledarskapet under Vidkun Quisling. Ett annat exempel är den tyske lutherske prästen Dietrich Bonhoeffer som även han valde att arbeta mot nazismen – med livet som insats.

En preliminär slutsats utifrån ovanstående är då att även om aktivism inte stått överst på lutherdomens agenda, finns det ändå åtskilliga exempel också på lutherskt kristna som arbetat – på olika sätt – för att förändra samhället i en mer rättvis och rättfärdig riktning. Om de ska kallas aktivister är kanske mest en smakfråga. Och engagemanget har kanaliserats genom olika rörelser och partier. Ty det är också en luthersk grundtanke att det är rätt och riktigt att samverka med alla människor av god vilja.

• Della
• Twittra