När jag söker på 1940-talet via internet så visas ett krigets årtionde. Det började när Nazityskland invaderade Polen den 1 september 1939. Den 30 november började det finska vinterkriget som hade en stor påverkan på Sverige. Både genom alla de soldater som reste till Finland och alla de barn som kom till Sverige för att få trygghet. Det blev dock ett kort krig, bara 3,5 månader, redan den 13 mars 1940 skrevs ett fredsavtal. Men freden i Finland blev inte långvarig. Finland ville ha tillbaka de områden som blev sovjetiska i avtalet och från 26 juni 1941 till september 1944 pågick finska fortsättningskriget. De Ungas Tidning skrev 1944: »På grund av det uppkomna läget och den flyktingström som väller in vårt land, har nödhjälp åt detta prövade broderfolk blivit en hjärtesak för oss alla. Centralstyrelsen beslöt därför … att sätta igång med en särskild insamling för finska flyktingar och barn.«

Kriget i Polen spred sig och blev ett världskrig som på olika sätt påverkade EFS. I Sverige kallades många in i armén och det blev även tungt för alla dem som var kvar i hemmet. 

Nu har vi i artikelserien kommit in i årtionden då nu levande kan berätta om dessa tider. Ta vara på deras berättelser.

Under 40-talet hade EFS sjömanskyrkor i Liverpool och Grimsby i England, Hamburg, Lübeck och Bremen i Tyskland samt Calcutta i Indien. De var i första hand för svenska sjömän men blev även viktiga för andra svenskar. I EFS arkiv finns många brev och dokument om denna tid. Det händer än idag att folk kontaktar arkivet för uppgifter om släktingar som var med i krigets slutskede i Tyskland och där sjömanskyrkorna var en länk för transporter till Sverige. 

Ofta fick sjömanspastorn brev från oroliga hemma i Sverige som sökte sina anhöriga. Hade de kanske varit i sjömanskyrkan på besök? I Liverpool sändes under sommaren 1940 över 4 000 telegram från sjömän till anhöriga i Sverige. 

Särskilt vid jultid kom sjömännen för att få fira en svensk jul och ta del av alla de julklappar som skickats från Sverige. Det fanns flera sjömanshem även i Sverige, där man både mötte svenska sjömän och stödde arbetet i sjömanskyrkorna.

När tyskarna utvisades från Tanganyika fick EFS frågan om de kunde ta över ansvaret för inlandet med distrikten Ubena och Konde. Kustområdet togs över av Svenska kyrkans mission. När kriget bröt ut fanns det 150 missionärer i tjänst. Kyrkan hade 150 000 kristna och mer än 1 000 byskolor, seminarium, sjukhus, kliniker och en prästutbildning. Martin Nordfeldt konstaterar i ett brev 1944: »För närvarande är vi endast femton … En handfull missionärer! Det är endast Guds nåd och Guds allena, som gör, att ej både vi och arbetet gått under …«

1944 reste åtta nya missionärer ut med skeppet Drottningholm, som hade texten »Protected« (skyddad) på båtens sidor. De nya var Axel och Annalena Hofverberg, Karin och John Nilsson, Greta Sjölund, Frida Lundström, Enok Persson och Sigurd Åhdén.

Även till Etiopien kunde nya resa ut 1945. Rut och Manfred Lundgren, Elsa och Torsten Persson, Axel och Linnea Berglund, Hilma Olsson och Rut Perman.

Men det var inte bara med båt man reste. 1945 skrev Nils Dahlberg om det första missionsflygets start från Bromma med tio norska och tre svenska missionärer. Bland dem Per Stjärne och Ruth Perman: »Så äntrades planet, maskinerna sattes igång, vi togo upp sången, avskedssången framför alla, som sjungits otaliga gånger, när missionärer stått redo att giva sig iväg, men aldrig har den sången sjungits såsom här, så meningsfullt, ja, såsom en gemensam bön för de våra, som resa – barnasången Tryggare kan ingen vara.«

Under andra världskriget kunde de 34 missionärerna i Indien inte resa hem och inga nya kunde resa ut. 1945 kunde det nya läroverket i Chhindwara invigas, Danielsson High School. Det blev en succé och över 200 elever antogs så fler lärare fick anställas. Två år senare var det 337 elever och 10 av 12 elever godkändes i examen, en hög siffra för indiska förhållanden.

1947 blev Indien fritt och den nya konstitutionen tillförsäkrade varje enskild individ full och verklig frihet att tillbedja den gud han vill och även att propagera för sin religion.

EFS och kyrkan arbetade för att det skulle bli en mer självständig kyrka med en ny konstitution och 25 februari 1949 togs beslutet av en enig kongress.

Abessinien (Etiopien) blev åter självständigt 1942 och arbetet tog ny fart. Manfred Lundgren skrev i årsberättelsen 1947: »Väckelsen vältrar fram som en vårflod och tycks rycka allt och alla med sig. Gud har också gjort synliga under … Sjuka ha blivit botade genom tron.«

Johan Hagner i Guds under i Gallaland: »Den väckelse, som nu pågår i det inre av Galla, har sin förutsättning i den sådd av evangelium, vilken pågått under många år. Varje ABC-bok, i och för sig så enkel och anspråkslös, har varit ett medel som öppnat dörren till gallaernas sinnen och hjärtan för evangelium. Varje Gallabibel – och de är spridda i tusental – är en evighetens sådd i hjärtevärldarna; varje sångbok – sliten och solkig, vittnande om flitigt bruk – har bringat det spontana budskapet om en evig värld, okänd för de flesta gallaer.«

Kommentar:

Det som förvånar mig är det faktum att kriget från första början tycks ha utgjort en utmaning som Sverige och EFS mötte snabbt, modigt och helhjärtat. Finland som krigsfront och finska barn som utsatta och behövande möttes av Sveriges och EFS stöd på ett imponerande sätt, inte minst med tanke på fiendens överlägsna maktställning. 

Martin har nämnt och beskrivit de moment som utgjorde ett rop: Sjömans­kyrkorna, ett utökat missionsengagemang genom att EFS tog över tidigare tyska missionsområden i Tanganyika, nya satsningar i Indien och Etiopien, inte minst från och med 1945. Det var kunniga, engagerade missionärer som Manfred och Ruth Lundgren, Stjärnes, Ruth Perman med flera som inledde efterkrigstidens imponerade EFS-satsningar i min barndoms Etiopien. 

Jag är också imponerad av det faktum att EFS sjömanskyrkor blev så betydelsefulla platser och att man än idag frågar efter människor och deras öden. Sjömanskyrkorna och deras arkiv hos EFS har blivit ett slags dokumentations­centrum där släktingar eller forskare letar efter svar.

Imponerande.

Ezra Gebremedhin, teolog och docent

• Della
• Twittra