Påskens glada budskap handlar om en helt »fri lunch« utan att räkningen delas mellan Gud och oss människor. Gud själv tar hela kostnaden för frälsningen, skriver Tomas Nygren i månadens teologi om ett lutherskt perspektiv på försoningen.

Uttrycket »There is no such thing as a free lunch«, ibland förkortat »TINSTAAFL«, lär ha sina rötter i att det fanns amerikanska serveringar som under tidigare delen av 1900-talet annonserade »Fri lunch«. Haken, det finstilta i erbjudandet, var att den hungrige bara fick sin fria lunch om han betalade för sin dryck – som man tog rejält betalt för. Kostnaden kommer alltid någonstans. Inget är gratis. Detta gäller i fysikens värld – annars hade evighetsmaskinen för länge sedan varit uppfunnen och löst alla tänkbara energiproblem. Samma sak gäller i relationernas värld. Det vet alla som förlåtit en oförrätt. Att förlåta innebär att jag i praktiken säger till den andre att »jag låter udda vara jämt – jag tar kostnaden och låter bli att hämnas«. Att förlåta innebär alltid att bära en kostnad.

Även i relationen mellan Gud och människa gäller »TINSTAAFL«, enligt Luther, men inte på det sätt vi människor gärna tror. Vi tänker att frälsning hör ihop med moral och etik eller med religiositet. Den som lever bra och verkligen försöker bidra till att lunchen, det vill säga frälsningen, blir betald. Männi­skan bidrar med sitt goda och sedan står Gud för resten. Delad räkning.

Men korset visar att det inte alls handlar om delad räkning. Även om Gud vill etik, moral och god religiositet för våra liv är det Gud själv som tar hela kostnaden för frälsningen. Genom Kristi död och uppståndelse betalas människans två stora räkningar. Den största räkningen handlar enligt Luther om Guds reaktion på människans synd. Gud kan i sin helighet inte låta bli att med vrede reagera på synd, ondska och orättfärdighet. Annars skulle Han förneka sig själv. Det handlar således inte om att Gud skulle vara underställd någon evig moralisk lag utan om att Gud själv är helig och rättfärdig. Korset innebär att Gud i sin kärlek själv tar smällen av sin helighets reaktion. Att förlåta innebär att välja att bära kostnaden. I sin korsdöd bär Jesus Kristus en hel mänsklighets alla kostnader.

Den andra räkningen är enligt Luther en följd av den första. Genom synden har mänskligheten hamnat i onda makters våld. Människan är även ett offer som behöver befrielse. Kristi död och uppståndelse innebär att de onda makterna är besegrade. Synden, döden och djävulen har inte det sista ordet i våra liv. Det har Kristus.

I dag är det inte ovanligt att denna typ av beskrivningar av försoningen, som bland andra Luther ger, kritiseras som en »kosmisk barnmisshandel« där en dysfunktionell patriarkal härskargud kräver att en son offras för att hans ära har blivit kränkt. Försoningen blir närmast att uppfatta som ett hedersmord. Kritiken missar att Luther och andra framställare av denna typ av försoning inte talar om en far och en son i en mänsklig familj där fadern tvingar sin son att ta kostnaden, utan om en treenig Gud; Fader, Son och Ande, som i sig själv väljer att bära kostnaden av sin reaktion för att rädda mänskligheten. Kritiken missar även att historien inte slutar med sonens död i misär utan med hans uppståndelse, en seger över synd, död och djävul. I Luthers teologi sitter alltid hela påskbudskapet med lidande, död och uppståndelse ihop.

De goda nyheter som påsken talar om är att det faktiskt finns en »fri lunch« att få, om vi ser det utifrån människans perspektiv. Påsken predikar att alla räkningar är betalda oberoende av hur våra problem ser ut. Påsken predikar att synden, döden och djävulen är besegrade hur hotfulla de än kan se ut för oss. Det finns förlåtelse, liv och salighet att få i tron på den korsfäste och uppståndne, Jesus Kristus.

• Della
• Twittra