Det finns nästan inget som är så personligt som en människas kristna tro. Vi säger med rätta att man inte kan leva på, än mindre dö på, någon annans tro. Denna syn på tron och gudsrelationen som något djupt personligt växer fram i Nya testamentet. Tänk bara på det svar Petrus får när han frågar Jesus hur det ska gå för Johannes: »Vad rör det dig? Följ du mig« (Joh 21:22). Vid reformationen betonade inte minst Martin Luther att tron måste var pro me, alltså personlig »för mig«. Detta har vi lätt att förstå i vår individualistiska samtid. Dock finns också en kollektiv sida av tron i Nya testamentet som vi kanske har lite svårare att ta till oss, eller åtminstone att tillämpa.

Den kollektiva tron kommer till uttryck i berättelsen om de fyra vännerna som bär en förlamad man till Jesus. Framme vid huset där Jesus är, kommer de inte fram bland alla människor som trängs. I stället gör de sig mödan att bära upp mannen på taket, tar upp ett hål och firar ner honom framför Jesus. Vi ser av berättelsen i Markusevangeliet kapitel 2 att Jesus engagerade sig i den förlamade mannen när han »såg deras tro« – alltså vännernas tro.

Andra ställen där den kollektiva tron kommer till uttryck är de tillfällen i Apostlagärningarna där det står att någon kommer till tro och sedan blir döpt med hela sitt hushåll (exempelvis kapitel 16 vers 15) eller med hela sin familj (kapitel 16 vers 32–33). Här är det snarast så, att en persons tro bär hela familjen eller hushållet till Kristus genom dopet. Vi vet inte hur det var med de andras tro – dem som tillhörde hushållet – men det är sannolikt att tron inte var lika personlig för alla som döptes, kanske fanns den inte alls hos somliga av dem.

Hur ska vi tolka detta i förhållande till allt som lyfts fram om vikten av att tron är personlig? Finns en motsägelse här? Nej, jag menar att det inte finns någon sådan. Ställena där den kollektiva tron betonas har, intressant nog, att göra med ingången till relationen med Jesus Kristus. Ingången är generöst bred. Ur denna initiala kontakt växer sedan den personliga tron fram – när allt går som det ska. Här gäller det att kunna hålla två tankar om tron i huvudet samtidigt.

Faktum är att vi tillämpar detta med kollektiv tro på flera sätt utan att vi kanske reflekterar över det. Varje gång vi i våra böner bär fram någon till Jesus som inte tror på honom, praktiserar vi en bärande kollektiv tro. Samma sak sker varje gång vi bär fram ett litet barn till dopet. Då är det föräldrar, faddrar och församling som, likt de fyra vännerna till den förlamade mannen, bär en person som saknar egen förmåga fram till Jesus.

Att ingången är generöst bred, är något att ta med sig i hur vi tänker och arbetar i våra församlingar och föreningar, utan att vi för den skull tar bort den centrala betoningen på personlig tro. Folkkyrkotraditionen är nog den del av svensk kristenhet som bäst bevarat det kollektiva anslaget i kristen tro, men har svagheten att den ofta glömt den personliga dimensionen av tron. Frikyrkan – och då framför allt den baptistiska delen av frikyrkan – har föredömligt förvaltat budskapet att tron behöver vara djupt personlig, men ofta missat att det finns en kollektiv bärande tro, som kan ta sig uttryck i att barn kan döpas på föräldrarnas och församlingens tro.  

Om vi till sist återvänder till de fyra vännerna som bar sin förlamade vän, lär de oss att tro är att gå till Jesus, och att kollektiv tro innebär att bära andra fram till Jesus. Vi behöver både som enskilda kristna och som gemenskaper tillämpa båda dessa dimensioner. Generöst får vi bära varandra fram till Jesus vare sig det handlar om förbön eller dop, och lika tydligt får vi hela tiden påminna varandra om vikten av det personliga mötet med Jesus Kristus. 

• Della
• Twittra