Ett genomgående tema i Bibeln är hur Gud, genom sina profeter, förfasas över det andliga och moraliska tillståndet hos sitt folk. När vi ser på vår egen kyrka och oss själva är vi i gott sällskap… Guds folk har vandrat på krokiga vägar förut. Hur kommer detta sig? I profetlitteraturen anar vi ett svar.  

 Svaret som ges är att Guds folk lider av något som kan beskrivas som en kollektiv minnesförlust. De har glömt bort sin bakgrund, sitt ursprung och tappat sin identitet, något som orsakar ett andligt och moraliskt förfall.  Att de glömt bort vem Gud är gör att de mist förmågan att leva som Gud vill.  

Vi lever ofta med illusionen om att så länge vi kan föra resonemang om något lever vi i det, vare sig det gäller politiska trender eller Gud. Betoningen på rätt lära gör oss ibland blinda för vad det innebär att leva ett rättvänt liv. Under #MeToo-rörelsen fick vi tragiska exempel på just detta. Hur offentliga personer med »rätt bekännelse« samtidigt levde i moraliskt förfall.  

Det största problemet är kanske därför inte om människor slutar gå i kyrkan, utan att folk firar gudstjänst men att tron inte får några konsekvenser i livet. Gudstjänsten bryter inte människor ut ur deras inkrökthet, utan förstärker snarare den. Gud blir ett alibi, en ursäkt för att leva livet som om ingenting har hänt. Tacksamhet blir en ursäkt för att leva i själviskhet.  

Kristna praktiker blir ett sätt att bära »fromheten som en mask«(2 Tim 3:5a). Vi klär oss i det kristna i det yttre – som en mask – men vårt hjärta är vänt åt ett annat håll. Det är ur det perspektivet vi kan förstå varför Gud med helig vrede utbrister: Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. […] Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! För att sedan säga: Låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en out­sinlig ström (Amos 5:21–24).

Guds vrede är inte riktad mot gudstjänsten som sådan, utan missbruket av gudstjänsten. Hur liturgin förvanskats så till den grad att den leder människor bort från Gud snarare än till Gud. En helig vrede över att gudstjänsten blivit ett religiöst spektakel där Gud är statist och de religiösa praktikerna ett skådespel. Hur människor talar vackert om Gud men genom sina liv motarbetar Guds vilja.

Liturgin, de kristna riterna, vill leda oss till Gud och öppna upp vårt hjärta för Guds parallella verklighet som är himmelriket. Varje moment i gudstjänsten lär oss vad det innebär att leva som sanna människor. Några exempel: I syndabekännelsen får vi sätta ord på vår skuld, resa oss ur vår offerroll och ta ansvar för vårt liv. Vid förlåtelsen avsäger vi oss tron på att vi förtjänar Guds nåd och erkänner att vi i vår fattigdom behöver ta del av Guds nåd och kärlek. I nattvarden övar vi oss i att leva i gemenskap med varandra, att vi trots olikheter är ett i Kristus.

En felaktigt firad gudstjänst förstärker vår inkrökthet och andliga självupptagenhet. Inget av det jag gör i gudstjänsten får efterklang i mitt liv. Men, som författaren Peter Halldorf påminner oss, gäller också det omvända: »Av en rätt firad gudstjänst blir hela livet en gudstjänst och hela världen en kyrka.«

Hur vet vi när våra gudstjänster blir ett religiöst spektakel eller när de blir ett gudsmöte? Det finns inga skarpa linjer, men vi kan kanske ana ett svar med följande ledord.

Gudstjänsten bryter vår inkrökthet 
När gudstjänsten blir en prestation, vare sig det handlar om att »skapa tro« genom en viss sorts stämning eller slipa ner alla trösklar som stör för att vara samhällstillvänd, hamnar vi fel. Det är inte vårt ego som är i centrum av gudstjänsten, utan vi bjuds in att rikta vår blick från oss själva till Gud, inte på ett sätt som gör att vi försvinner – utan snarare att vi får se oss ur rätt perspektiv. Gud blir gud, vi blir människor. 

Gudstjänsten helar vårt hjärta
Författaren Magnus Malm påminner oss om att ett kluvet hjärta alltid kommer leda till ett kluvet gensvar. När tron sektoriseras kommer den också att sekulariseras. När hela livet ryms i gudstjänsten kommer våra hjärtan helas och vårt gensvar bli mer helt. Och det omvända: varje område vi ställer utanför gudstjänstlivet (förnuft, känslor, kropp…) kommer formas av andra krafter.

Gudstjänsten helgar oss 
I gudstjänsten påminns vi om att vår djupaste identitet är att vi tillhör Gud. Att vara helig är att vara avskild, att inte vara till salu. Vi firar inte gudstjänst som en del av vårt självförverkligande, vårt slipande av vårt andliga varumärkesbyggande, utan den formar oss till att leva som Guds folk i världen. Vi blir rotade i Gud, formade av honom och sända av honom. 

I Jesu berättelse om de två sönerna i Lukasevangeliet berättas det hur en av sönerna »kommer till besinning«, »kommer till sig själv« när han sitter utarmad, hungrig och i moraliskt förfall. Där väcks längtan om att återvända till fadern. Är det där vi som kyrka är nu? 

• Della
• Twittra