Värmen slår emot mig och fotografen Erika Persson när vi kliver ur bilen vid Bromsta hästgård utanför Stockholm. Äppelträden står i full blom och tulpaner är planterade i lådor runt om i den stora trädgården. Marlene Agemo välkomnar oss med en kram och bjuder oss att sitta med en kopp kaffe vid det rustika träbordet i köket. Med tanke på att hon säljer sitt eget kaffe under namnet »11-kaffe« och har en podcast med samma namn, är det inte konstigt att hela huset luktar nymalda kaffebönor.

– Det är ju inte kaffet i sig som är det viktiga utan att unna sig en paus. Jag tror vi behöver det mer än någonsin. Att sitta ner, se varandra i ögonen och mötas på riktigt. Det gör jag helst av allt vid köksbordet.

Dagens första kaffekopp intas dock oftast i sängen. Den bär hennes man Marcus, som kallas för Mackan, upp till henne nästan varje morgon. De ber och läser något ur Bibeln tillsammans innan dagen drar igång. Marlene och Marcus träffades faktiskt redan när de båda var 13 år och han spelade trummor i Marlenes mammas barnkör. De blev kära och Marcus vän Mattias fick äran att fråga Marlene om hon ville bli tillsammans med Marcus. Hon frågade artigt sin mamma om lov, som den väluppfostrade frikyrkoflicka hon var – sedan den dagen var de oskiljaktiga.

– Mamma fick ångra det beslutet bittert då Mackan var skolans »värsting« – han hoppade på taket till rektorns nyinköpta bil, och fick skolans toaletter att svämma över. Men vi båda visste att vår relation var för livet, vi var blodigt allvarliga, och jag tror att den förvissningen var från Gud. Vi träffades i smyg då vi blivit förbjudna att ses, men relationen höll och vi gifte oss strax innan vi båda skulle fylla 20 år.

Att välja varandra och äktenskapet var helt självklart för det unga paret trots att de båda kom från trasiga familjer. Marcus pappa missbrukade alkohol. Marlenes föräldrar levde det perfekta frikyrkolivet med fint hem, båt och utlandssemestrar – men bara på utsidan. Bakom fasaden rasade bråken mellan mamman och pappan konstant. Marlene tror att både hennes egen och Marcus trassliga bakgrunder gjorde att de tidigt förstod allvaret i relationen och visste att det krävde en stor insats för att få det att fungera. 

– Vi båda brinner för relationer och familjer, eftersom vi har sett baksidan. Mina föräldrar skilde sig efter 28 år och då var det en lättnad att bråken upphörde, men såhär i efterhand har jag insett hur mycket som påverkas generationer framåt av en skilsmässa. Ett föräldrahem rivs upp och den naturliga platsen att träffas på försvinner. Det är självklart med stor ödmjukhet jag pratar om det, och ibland är skilsmässa helt nödvändigt. Men det är värt att lägga tid på sin relation och överleva småbarnsåren – det är en ynnest att få åldras tillsammans.

Marlene tar en klunk av sitt 11-kaffe och in i köket kommer hennes barnbarn som bor i ett av de sex boendena på gården med sin mamma Ellen. Bromsta hästgård köpte Marlene och Marcus för 15 år sedan för att kunna skapa ett generationsboende och för att få plats med Ellens hästar. Sedan dess har hästarna försvunnit och Marcus föräldrar har flyttat in i ett av husen. Även Marlenes yngsta dotter Nelly bor i ett av husen, och sonen Noah bor periodvis på gården med sin fru och barn. Vimlet och livet på Bromsta vittnar om det långa äktenskap som Marlene och Marcus haft. 

– När jag och Mackan firade 40 år som par ville vi fira lite annorlunda. Vi bjöd in brett i mina sociala medier-kanaler och några par anmälde sig till vår relationshelg där vi bestämde oss för att skapa en livslång »kärlekssmitta«. Det är ju faktiskt så att om ett par i ens närhet skiljer sig, löper man själv 75 procents risk att gå samma väg, att »bli smittad«, om man inte är uppmärksam. Att man växer ifrån varandra hör jag om och om igen – som att det är något som drabbar en! Men relationen är hårt arbete och det enda som vi inte kan ta semester ifrån. 

Nu har Marlene och Mackan precis avslutat sin första relationskurs online, för åtta par, där de delat med sig av sina viktigaste lärdomar från sitt 34-åriga äktenskap. Marlene tvekar inte en sekund när jag frågar vad hennes viktigaste nycklar för ett äktenskap är.

– För det första, att sätta relationen med sin partner före barnen, om man har barn. För det andra att sätta sin partner före sig själv. Men den andra nyckeln fungerar bara om båda två är med på tåget. Responsen på kursen har varit helt fantastisk. Ett par sa att det hade räddat deras relation. Det är ju värt all tid vi har lagt ner.

Marlene strålar av tacksamhet, glädje och kärlek. Men att välja kärlekens väg har inte bara varit en dans på rosor, i perioder har vägen varit full av törnar och prövningar. När deras barn var små hade Marlene bestämt sig för att vara hemma med barnen så mycket som det gick och därför levde de på Marcus väldigt begränsade inkomst. Många månader fick de dividera om ifall de skulle införskaffa ett par stövlar till ena barnet eller en vinterjacka till det andra, allt på second hand. De lyckades till slut köpa ett hus, som var i behov av sanering, för ett vrakpris – lyckan över att äga något eget stod över den tuffa ekonomiska situationen.

– Jag var hemmamamma i elva år och det står högst upp på mitt CV. Vi var överens om att någon av oss skulle stanna hemma med barnen långt innan vi visste om vi kunde få några. Det kändes viktigt att få följa dem i utvecklingen och ge vidare våra värderingar. Det är klart att det har kostat – att stanna hemma är inte något som samhället bäddar för direkt. Jag önskar att det hade sett annorlunda ut, att det kunde subventioneras för att få vara hemma med sina barn. Det har egentligen aldrig känts som en uppoffring – för oss var det värt kostnaden och jag har bara fått höra hur andra föräldrar önskat att de kunnat gjort samma sak.

Att följa sitt hjärta är både något Marlene reflekterar mycket över och det är även namnet på hennes bok som gavs ut förra året. Boken är stor, tung och full av vackra bilder. Texterna är en blandning av krönikor, dikter och personliga texter, som ögonblicksbilder från olika perioder av Marlenes liv. Många kapitel berör mig och vissa gör mig tårögd. Idén till boken föddes ur en föreläsningsserie med samma namn som Marlene hållit under några år.

– Jag lyssnar främst på två män i mitt liv – Mackan och Jesus. Jag tänkte att om de trodde på att jag kunde skriva boken så skulle jag testa, och båda två gav mig grönt ljus. Jag hade också en favoritredaktör som jag helt tvunget ville använda, annars fick det vara. Hennes schema var fullt under hela 2023, men hon råkade ha en kort lucka i mars. Detta fick jag reda på i december 2022. Så under årets första två månader satt jag, lyckligt ovetandes om vad jag hade gett mig in på, och skrev i min fårskinnsfåtölj på övervåningen. Texterna bara sprutade ur mig, som att det var färdigt innan jag började. 

Marlene skriver om olika »hjärtemöten« i boken, med människor som berört henne på djupet. Ett av dem är mötet med *Tina för lite mer än 30 år sedan. Marlene hade precis börjat jobba som barnskötare på en förskola som var del av ett behandlingshem för missbrukare. Tina försökte lämna ett liv på plattan bakom sig, och hon skulle lämna sin ettårige son på förskolan där Marlene, då 21 år, skulle ha sin första egna inskolning. Tina var väldigt skeptisk till att lämna sin son till en så ung tjej, men det slutade med att Tina grät när de skulle flytta och inte kunde ha kvar Marlene som barnskötare.

– Jag har haft många hjärtemöten genom åren. Det är så viktigt att välja glädje i mötet med människor. Vi vet inte varför de agerar som de gör, men jag kan styra över min respons och alla dessa möten kan få forma mig som människa. Jag har också gjort olika hjärteval genom livet – att vara hemma med barnen i över tio år var ett sådant, att säga upp mig från min fasta anställning på Läkarmissionen för att satsa på min egen plattform var ett annat. Ju äldre jag blir desto mer inser jag att det blir en vinst i långa loppet att våga kasta sig ut.

Som en ständig följeslagare genom livet har tron följt Marlene, i vått och torrt. Hon har aktivt valt att inte profilera sig som en kristen influencer, utan vill nå ut till en bredare publik. Hon säger själv att hon är »allergisk« mot att bli placerad i en box och tycker att det innebär en begränsning. Däremot använder hon bibelcitat friskt på sina olika plattformar och i boken. Hon hänvisar till bibelordet där det står att Guds ord inte ska vända hem förgäves och hon hoppas att hennes liv ska inspirera människor att söka sig till Gud.

– Jag gick en fotokurs en gång och då råkade det komma fram att jag var kristen. När helgen gick mot sin ända och vi hade avslutningsmiddag ville en av deltagarna utbringa en skål för att jag hade knäckt hennes fördomar om kristna. »Det är nästan som att man vill lära känna den där Jesus«, sa hon när hon skålade. 

Marlene berättar att hon aldrig tvivlat på Guds existens – men att hon har varit arg på Gud många gånger. Ett av Marlene och Marcus barn föddes med en ärftlig sjukdom som innebar många sjukhusbesök, tonårstiden var väldigt tuff, likaså när ett av hennes barn skilde sig. Ändå beskriver Marlene att tron stått fast.

– Livet är ingen räkmacka för någon av oss. Men för mig har min tro på Gud och min relation med Mackan varit som två fundament i mitt liv som faktiskt aldrig skakat. Även när livet har varit skit har min man och jag kunnat vara ett team som går igenom det tillsammans. Jag drömmer om att fortsätta få uppleva nya saker tillsammans med familj och vänner. Vi är hungriga på livet och allt kul vi ska uppleva, men det säger jag med ödmjukhet – vi har inget löfte om en morgondag. Därför är jag förespråkare av att man ska använda finporslinet en sketen tisdag. Det låter klyschigt, men livet är fantastiskt och värt att leva.

• Della
• Twittra