Har du någon gång bott i ett äldre hus? Då vet du att det finns ständiga renoveringsbehov. För min egen del tycker jag att det är tröttsamt. Just nu är vi inne på vårt tredje hus av äldre modell, och jag vet inte hur många gånger vi genom åren har haft läckande rör. Nu är det dags igen, och vår källare är dekorerad med hinkar.

Församlingen är ett andligt husbygge och materialet är vi, de levande stenarna. Jag kan tycka att det är ganska märkligt att huset inte brakar ihop när vi alla, mitt i våra brister och olikheter, ska hålla samman. Jodå, visst knakar det ibland och vi får brottas med våra egna och andras svagheter, men huset står ändå kvar.

»Nåd och tjänst« var temat för gudstjänsten för några veckor sedan. Jag slogs då av att församlingen består av de benådade. Om nu Herren visat oss denna nåd, hur visar vi sedan, i vår tur, nåd mot andra? Ger vi som gåva vad vi själva fått som gåva? Ser vi bara andra trasiga stenar i husbygget eller ser vi också sprickan hos oss själva? Eller som Petrus skriver i 1 Petr 3:8–9: »Till sist, ni skall alla leva i endräkt och inbördes förståelse, i broderskärlek, barmhärtighet och ödmjukhet. Löna inte ont med ont eller skymf med skymf, utan tvärtom: välsigna. Ty ni är själva kallade att få välsignelse.«

Vidare blir detta extra synligt i fastans och påskens budskap med texter om både synden, döden, uppståndelsen och livet.

Tillhör du som jag ett husbygge som inte består av det perfekta? Läcker rören hos dig själv eller andra? Nog kan vi titta på oss själva och se vår egen brist och tycka att det är tröttsamt. Varför sprang vi läck nu igen? Trösten i påskens berättelse är att det finns en hörnsten i bygget som är Jesus Kristus. Han har inte lämnat oss ensamma utan håller ihop helheten. Titta på huset med kärlekens ögon. Ta dig an de renoveringsbehov som finns och underhåll huset. Jag ska göra det. Hinkarna i källaren ska bort nu, men dessvärre vet jag att nya renoveringsbehov kommer att dyka upp.

• Della
• Twittra