Karismatik under 1600-talet

När i historien, efter kyrkofädernas tid, finner vi för första gången belägg för att större grupper av människor talat i tungor, profeterat eller uttytt tungotal? Faktum är att det sker från senare delen av 1600-talet.

De första pentekostala rörelserna uppstod parallellt med, och som en del, av de protestantiska väckelserörelserna under 1600- och 1700-talen. Väckelserörelserna ifrågasatte inte den protestantiska lärogrunden men väl oförsonligheten, de teologiska lärostriderna och den andliga torkan i den protestantiska ortodoxin under samma tid. 

Läran borde leda till liv och erfarenhet i stället för att bli ett mål i sig eller ett redskap för politiska och religiösa makt­ambitioner. Synda­kännedom, pånyttfödelse, helgelse, troendes gemenskap, barmhärtighets­gärningar och mission blev viktiga teman i väckelse­rörelsernas förkunnelse. 

De första väckelserörelserna finner vi i Nederländerna och Storbritannien, följt av Tyskland. Mest känd av dessa är pietismen. Den uppstod i Tyskland under 1670-talet under ledning av Philipp Jakob Spener (1635–1705), som med sin skrift Pia Desideria (Fromma önskningar) skisserade en ny reformation där liv och erfarenhet sattes i centrum. Pietismen föregicks av, och påverkades av, en rörelse i England som brukar kallas puritanerna. Puritanerna fick sitt namn från sina krav på att den anglikanska kyrkan borde »renas« ytterligare, ifråga om gudstjänstens och gudstjänstrummets utformning, kyrkostyrelsen med mera. Puritanerna var bibelcentrerade och bidrog med nya innovationer till den protestantiska kristenheten. Frikyrkotanken, den moderna baptismen och en positivare syn på det judiska folket har sitt ursprung hos dem.

Tusentals puritaner emigrerade till de brittiska kolonierna i Amerika och kom där att lägga grunden för det som senare skulle bli USA. Hos puritanerna finner vi för första gången teologer på protestantisk mark som hävdar ett dop i den helige Ande, innebärande en särskild erfarenhet av den helige Ande efter dop och pånyttfödelse. I puritanernas kalvinistiska teologi var pånyttfödelsen ett suveränt verk av Anden och puritanerna sökte ständigt efter frukter av Anden i det egna livet som tecken på pånyttfödelsen. 

Framträdande puritanska teologer som John Owen (1616–83) och Thomas Goodwin (1600–80), berättade i sina skrifter om livsförvandlande upplevelser de haft av Anden. De upplevelser av Anden de beskrev handlade om möten med Guds kärlek och glädje på ett sätt som stärkte deras frälsningsvisshet. De kallade dessa erfarenheter »Andens insegel« eller »dopet i Anden«. 

Samtidigt med puritanerna, och som en av dess radikala avknoppningar, fanns kväkarna. Rörelsens anhängare kallade sig själva »Vännerna« men fick av belackarna namnet kväkarna, på grund av de skakningar (quakes) som ibland åtföljde deras upplevelser av Anden. Vid mitten av 1600-talet blev de den mest omtalade rörelsen i England. De var delvis en reaktion mot den reformerta predestinationslära som många puritaner hävdade, men också mot de lärostrider och politiska konflikter som puritanerna var inblandade i. 

Kväkarna leddes av George Fox (1624–91), en hantverkar­lärling som hävdade att han var kallad av Gud att återföra kristenheten till rätt väg. Fox fick stora skaror av anhängare och hans förkunnelse följdes av dramatiska ting. Det finns rapporter om helanden, mira­kler och ovanliga manifestationer vid hans förkunnelse. Kväkarnas möten var centrerade kring Andens tilltal, men tungotal och uttydning av tungotal verkar inte ha förekommit i någon större omfattning. Kväkarna skulle kunna beskrivas som en slags proto-pentekostal rörelse. 

I kväkarnas gudstjänster spelade Andens ledning en viktig roll och Anden kunde tala genom vem som helst, män såväl som kvinnor, i enlighet med 1 Kor. 12. Som resultat av detta utvecklades kväkarnas gudstjänster till att enbart vänta på Anden. Allt annat i gudstjänstlivet kom att sorteras. Det gällde dop, nattvard, kyrkliga ämbeten, förberedda predikningar, textläsning, utbildade predikanter, liksom formell kyrkoorganisation och kyrkobyggnader. Fox hade ingen genomtänkt teologi och försökte initialt inte organisera de nyomvända. För att motverka individualism, splittring och avfall, predikade Fox om de kristnas inbördes kärlek och gemenskap. Som ett resultat växte olika gemenskapsformer fram bland kväkarna.

Den första stora andeutgjutelsen sedan urkyrkans tid, innebärande att en större grupp människor talade i tungor och profeterade, inträffade bland förföljda protestanter i Frankrike under 1600-talets sista decennium. Från Frankrike spreds denna pentekostala väckelse till bland annat Tyskland och England. Dessa franska protestanter kallades »camisarderna« efter de blå skjortor som de använde, eller »Cevennerprofeterna« efter den bergskedja i sydöstra Frankrike dit de tagit sin tillflykt. De franska protestanterna hade efter 1598 religionsfrihet inom vissa bestämda gränser.

Religionsfriheten upphävdes år 1685 av den franske kungen, Ludvig XIV. Protestanterna blev tvungna att avsvärja sig sin tro eller drabbas av straff. Cirka 400 000 av de franska protestanterna gick i exil i andra länder i norra Europa. Alla protestanter gick dock inte i exil. Ett antal tusen av dem flydde upp i en bergskedja i södra Frankrike, Cevennerna. Ledare för dem blev från 1689 en schweizisk fransktalande lekman, advokaten Claude Brousson från Lausanne. Han blev en Cevennernas apostel under tio års tid, innan han 1698 avrättades. Under intryck av Broussons förkunnelse och den allt intensivare förföljelsen växte en bönerörelse fram, där Andens eld föll på ett sätt som liknar det som skildras i Apostlagärningarna, det vill säga med tungotal och profetia. Det har hävdats att som mest cirka åtta tusen personer talat i tungor och/eller profeterat.

Så småningom gjorde camisarderna väpnat motstånd mot förföljelsen. Efter det avtynade väckelsen. En grupp av Cevennerprofeterna flydde och fick fristäder i bland annat Schweiz och England. I London bildade de en egen församling och bedrev viss missionsverksamhet. Församlingen i London ska ha funnits kvar under cirka 40 års tid och etablerade kontakter med den engelska kväkar­rörelsen och metodisternas ledare John Wesley. Sitt starkaste inflytande fick Cevennerprofeterna i Tyskland och Schweiz, där små pentekostala rörelser uppstod. Till dem och till John Wesley återkommer vi i nästa artikel.