Jag är på plats i Kismayu, Jubaland Regional State i södra Somalia, för att undersöka vad som är möjligt och vad EFS skulle kunna bidra med i denna, av krig, terrorism, torka och svält, plågade del av Afrikas horn. Efter två decennier av krig och flyktingkris är det nu svälten som är det stora hotet. Halva befolkningen svälter. Den andra halvan försöker ömsom hjälpa till, ömsom hålla sig själv flytande. Inför resan är det många lyfta ögonbryn och nästan anklagande frågor som riktas mot mig; varför ska du resa till Kismayu, det är ju farligt!

Farligt är ett relativt begrepp, men med alla de förberedande kontakter jag tagit inför resan angående allt från personlig säkerhetsvakt till boende, känns det ändå välordnat och helt tryggt. I Mogadishu sker fortfarande rätt ofta självmordsbombningar, men inga regelrätta strider, och i Kismayu har det på senare tid varit mycket lugnt. Därför är det med stor tillförsikt jag anträtt resan. Efter mellanlandning i Mogadishu och därefter inrikesflyg till Kismayu, blev jag varmt välkomnad av både flygplatsens säkerhetschef och utbildningsministerns medhjälpare.

I centrala Kismayu inkvarteras jag på Agan Hotel, där finns bra wi-fi, varmvatten i duschen, AC i rummet och en varierad meny i restaurangen. Utomhusdelen av restaurangen är ordnad i små, runda paviljonger med plats för sju, åtta personer runt ett plastbord. Den första kvällen är det där, under granatäppelträdet, som vi lägger upp planen för de kommande två dagarnas besök.

Morgonen därpå får jag möjlighet att besöka flera organisationer och myndigheter, men framför allt människor som på olika sätt berörts av samt lärt sig hantera de senaste årens svårigheter och nu utstrålar en obändig optimism. Det är inte utan att jag själv dras med i att tänka möjligheter snarare än hinder, även om det förstås inte går att bortse från de svårigheter som finns. Behoven tycks vara oändliga och med tanke på hur väl staden Kismayu verkar fungera, tänker jag att det troligen är ryktet om våldsamheter som är det största hindret för både somalier och andra att våga göra en insats här.

Överallt mottas jag med öppna armar och en spontan glädje över att SCR (Swedish Church Relief, det namn som EFS använt för sin verksamhet i Somalia tidigare) visar ett intresse att återkomma till Jubaland. Att olika myndigheter är positiva till mitt besök är en sak, men att få träffa enskilda personer som utifrån sina egna förutsättningar gör enastående insatser med nästan inga resurser alls för att hjälpa staden och folket på fötter igen, är det som verkligen griper tag i mig. Djupast intryck gör den EFS-utbildade barnmorskan som genom alla år av konflikt drivit sin egen mödravårdsklinik.

Frågorna snurrar i mitt huvud. Är det dags nu att göra slag i saken och försöka etablera en verksamhet i Kismayu? Om det är möjligt, vad skulle det i så fall vara? Svälten är förstås det stora orosmolnet just nu, men alla jag pratar med betonar vikten av långsiktiga insatser som behövs när svälten är över: skola, hälso- och sjukvård, el- och vattenförsörjning, och mycket annat.

När jag får följa bostadsministern till det gamla hus som EFS en gång byggt 1898 och han antyder att vi eventuellt skulle kunna få det tillbaka, ja, då är det som om det inte går att hejda tanken. Tänk om det inte bara är möjligt och att EFS är välkomna tillbaka, utan att det också finns en gudomlig planering och en kallelse för oss här? I historien har Gud lett EFS till den här platsen – varför skulle han inte göra det igen?

• Della
• Twittra