Att lärjungarna »var omtyckta av hela folket« (Apg 2) för allt gott de gjorde är bara halva sanningen. Den andra halvan är hur illa sedda de blev för vad de bekände och försakade. Det är sällan någon blir avskydd för det den gör som uppfattas som bra. Avskydd blir man för sådant som uppfattas som dåligt, och så även Jesus: »Det är inte för någon god gärning vi stenar dig, utan för att du hädar och gör dig själv till Gud, fast du är människa« får han höra under en hatstorm (Joh 10:33).

Celsus – en grekisk filosof som närde avskyn för de kristna på 100-talet – beskriver kristendomen som barbarisk och dess skrifter som undermåliga. Kristnas livsföring, byggd på »absurda doktriner«, förpestar samhällsbygget. Allt som möjligen kan anses godtagbart i kristen lära har »redan blivit uttryckt både tidigare och bättre av greker som dessutom är ödmjuka nog att inte hävda att deras läror stammar från någon gud«. Med sin primitiva etik blir kyrkan för Celsus en fristad för allsköns fördummat patrask: »De drar till sig alla syndare: korkade, barnsliga och eländiga (…) oärliga, tjuvar, giftblandare, hädare och brottslingar. Jag menar, vilken annan religion får för sig att till sin gemenskap inbjuda tjuvar?« 

Fattigdomsidealet, synen på världslig vishet och att de kristna förkastar andra religioner och ritualer än sina egna, framstår som särskilt provocerande. Han ser detta som arrogans mot den Gud som vördas under olika namn över hela världen. (Celsus, On The True Doctrine).

Celsus greppar inte kraften i att ingen av de förhatliga grupper han ser att kyrkan attraherar, kallas att förbli i det skick de var när de kom: Tjuven utmanas att bli en glad givare och den oärlige att upplysas av Sanningen. »Det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam« skriver Paulus och får Celsus att gapskratta. Men den reaktionen späder bara på den kristna övertygelsen att världens kloka inte är att lita på, utan att det är den hellenistiska livsföringen som är undermålig. För de Fäder som tar den verbala striden med belackarna är detta extra tydligt i infanticiden (rätten att sätta ut oönskade barn), det utomäktenskapliga sexet och i skådespelen: kulturella uttryck där Guds avbild påtagligt vanhelgas.

I bjärt kontrast till detta erbjuder Fäderna istället det enkla, och på många sätt undanskymda, kristna livet som varsamt och ömt håller kroppen i helgd och ser människans hemvist som bortom den enbart jordiska: »Ty de kristna skiljer sig varken till land eller språk eller seder från andra människor, de bor varken i egna städer eller talar något särskilt språk eller för något egendomligt liv (…) men samtidigt visar de en förunderlig och erkänt ovanlig hållning i sin vandel: (…) de gifter sig som alla andra och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla, men inte deras bädd. De finns till i köttet men lever inte efter köttet. De vistas på jorden men deras hemland är himlen« läser vi till exempel i Diognetosbrevet, som kan sägas sammanfatta lärjungaskapet som ’i världen men inte av världen.’ Lärjungaskapets pris är ur detta perspektiv högt: det alstrar utanförskap avseende centrala kulturella yttringar och hat och hot från kulturens trendsättare. Men det är aldrig högre än det pris Gud satt på lärjungen: Sonens blod.

Biskop Polykarpos brändes på bål år 155 och hade då länge undflytt martyriet. Dock inte genom att delta i det lilla, men självklara uttrycket för imperiets värdegrund: att bekänna kejsarens genius. (Så markerades tillhörigheten till den romerska freden och invånarnas rättigheter att i övrigt tro som de ville.) Istället undvek Polykarpos konfrontation med dem som skanderade »bort med de gudlösa« (slagordet mot dem som inte fogade sig efter de romerska värdena). Slutligen grips han dock och litar då till Jesu ord: »Var inte rädda för dem som kan döda kroppen men inte kan döda själen«. När prokonsuln ber honom att »tänka om« och spara sitt liv, svarar han: »För oss är det omöjligt att vända oss från det bättre till det sämre« (P. Martyrium 11). Det martyrerna så starkt vittnar om – och gör Celsus galen – är att kristen tro sträcker sig bortom jordelivet. Att det finns eviga värden som trumfar mitt fysiska väl och ve. 

Tror vi det? Hur tar sig den tron i så fall uttryck om samtiden exempelvis skulle få för sig att det är rimligare att lämna gamla människor att dö i ensamhet och utan nattvard än att bryta mot Folkhälsomyndighetens utsagor om vad som är att anse som farligt och förbjudet? Exemplen, där samtiden saknar evighetsperspektivet och gör andra bedömningar av vad som är rimligt, kan göras otaliga, liksom antalet gånger vi kristna förleds att tappa detta perspektiv. Men att något är rimligt i samtiden betyder inte nödvändigtvis att det är rimligt inför Guds tron i evigheten. Vägledning dit får vi varken från Celsus eller samtiden utan från samme Jesus i samma skrifter som Celsus förkastar. Där finner vi fortsatt samma uppenbarelse till eländiga och syndare och samma kall till lärjungaskap. Och priset för detta är fortsatt inte bara högt, det är också ofattbart oskattbart. 

• Della
• Twittra