Kallelsen från ateist till präst

Hur balanserar man sin Gudsrelation, kallelse och familj i rollen som präst? Och hur verkar Gud i tider av kris? EFS regionala missionsledare Magnus Widholm delar öppenhjärtigt Guds bild av prioritetsordningar och blir i en tid av kris uppmuntrad av mormor Irmas helandemirakel under spanska sjukan.

Insikten om och behovet av den personliga och allmänna omvändelsen följer som en röd tråd igenom samtalet med Magnus Widholm – att stanna upp, bli medveten om sina egna brister och att låta Gud hela det man själv inte förmår. Det är en process som kan vara smärtsam, medger Magnus, inte minst i den mirakelresan han själv fått göra – från självutnämnd obotlig skeptiker till präst och regional missionsledare för EFS Sydöst. En resa som började en höstdag i november 1991.

– Den morgonen vaknade jag som ateist och gick och la mig som kristen.

Då var han tillsammans med flickvännen Maria som han hade träffat på gymnasiet som 17-åring. Hon hade en barnatro som hon ville dela med Magnus men han lät sig inte övertalas. I stället fick han Maria att tveka och till slut ta avstånd ifrån kristendomen.

Efter gymnasiet gjorde Magnus lumpen i Kristianstad medan Maria läste naturvetenskap på universitetet i Kalmar. Där träffade hon frälsta studenter som vittnade för henne och bestämde sig för att lägga tentaskrivandet åt sidan, fast besluten om att lösa mysteriet – finns Gud på riktigt? Hon bad i sin ensamhet och fick ett livsförvandlande Gudsmöte där hon fick uppleva Hans kärlek och helighet. Det första hon gjorde var att ringa Magnus. 

– »Jag måste berätta att Gud finns!« sa hon. Jag trodde att hon hade blivit knäpp och blev oroad över hennes mentala hälsa. Hon ville gå i kyrkan på söndagar när vi träffades, trots att vi bara hade helgerna på oss att umgås. Det provocerade mig.

När lumpen var avklarad flyttade han till Kalmar men fick inte bo hos Maria för att samboskap hörde till äktenskapet. Efter en lång tid av hänsynslöst festande kantat av svek och förnedring rann bägaren över för Maria. Trots hennes tålamod förbrukade Magnus förtroendet upprepade gånger – till slut så pass djupt att hon bröt förlovningen. 

– Jag gick hem till henne och där kastade hon förlovningsringen på golvet och kallade mig för en skitstövel. Det värsta var att det var sant. Jag kände mig smutsig och tom. Hon vägrade att prata med mig så jag tog en penna och skrev: »Jag vet inte vad som händer med mig, det känns som om djävulen har fått tag i min själ.«

Maria läste lappen och började berätta om sin tro – att Gud förlåter och att Magnus kunde få kraft att bryta destruktiva mönster. Det som tidigare hade förargat honom ville han nu höra mer av och det slutade med en livsförvandlande bön ledd av Magnus själv: »Jesus, Jesus!«

– Då kom han och det strålade om oss där vi satt. Vi kände en enorm värme och jag upplevde en oförklarlig kärlek. Jag tänkte: »Det är sant, han lever!«

Där och då upprättade Jesus både Magnus och parets relation. Inom loppet av ett halvår hade de hunnit bryta förlovningen för att sedan återförenas i ett äktenskap.

Prästen Ove Carlsson vigde paret och under Magnus första år som kristen betydde han mycket för honom. När han brottades med viss kristen undervisning var det Ove som ryckte in som stöd och under dopundervisningen ställde han en fråga som satte myror i huvudet på Magnus: »Jag undrar vad det ligger för kallelse över ditt liv?« Bara ett halvår efter dopet var det Guds kallelse för den omvände ateisten som stod högst på agendan. Med stöd och vägledning från Ove och en stark inre övertygelse pekade allting på att det var präst han var kallad till.

– Efter att ha fått tydliga tecken från Gud läste jag Matteusevangeliet 9 i min andaktsbok som jag då följde: »Skörden är stor, men arbetarna är få.« Då kastade jag mig på Gud och sa: »Låt mig bli en skördearbetare.« 

Naturvetenskapsstudierna i Kalmar byttes till teologistudier i Uppsala och 1998 prästvigdes Magnus för Växjö stift där han är verksam än idag. Vägen in i EFS var genom ett initiativ om ett slags EFS gemenskap i ett kapell i Växjö. EFS vision, »Människor och samhällen förvandlade av Jesus«, ligger Magnus varmt om hjärtat och som missionsledare för EFS minsta region är hans roll att se till att församlingarna inte tappar hoppet.  

– Herren kan vinna seger genom få människor likaväl som genom många. Det är lätt att dra ner sig själv med missmod om man fokuserar på antalet. Vi behöver lyfta och fästa blicken på Jesus och se fälten som redan vitnar till skörd. 

Det är en sanning även i coronatider, menar han. Instruktionerna till församlingarna är tydliga – de ska bära fram hopp och ljus i tider av mörker, säger han och nämner 2 Krönikeboken 7:14 som en uppmaning, där Gud uppmanar sitt folk att ödmjuka sig och be för att Han ska skaffa bot åt deras land. 

– Hela vårt samhälle har tappat fotfästet och det man tidigare kunnat luta sig mot är inte längre värt någonting.

Coronapandemin har i vissa fall jämförts med 1900-talets spanska sjukan. För 100 år sedan påverkade influensan 500 miljoner människor och skördade upp till 50 miljoner liv världen över. 

Det var under spanskan som Magnus mormor Irma Åslund och hennes familj fick erfara ett mirakel. Familjen Åslund var småbrukare och bodde i södra Lappland i en hårt drabbad liten by utanför Wilhelmina som heter Skog. Hela familjen insjuknade i influensan, men samtidigt som döden knackade på dörren stod där även en förkunnare som ville predika evangeliets kraft till frälsning. 

– Det var en gudsman som förkunnade syndernas förlåtelse genom omvändelse och tro.

Den dagen helade Jesus familjen Åslund och samtliga blev frälsta. Sedan dess kom de att betyda mycket för den lokala församlingen i Wilhelmina, har Magnus fått veta. Irma, som under tiden för helandet var fyra år gammal, växte dessvärre ifrån sin barnatro när hon träffade Magnus morfar. 

  Även om tron inte fanns kvar, fanns berättelsen kvar. När min mormor blev gammal och dement, kom hela hennes barnatro tillbaka. Den kristna tron, som hade varit ett ickeämne för henne under större delen av min uppväxt, väcktes till liv under ålderns höst. Dagen hon somnade in, sjöng jag psalmer för henne. 

För några år sedan kom miraklet på tal igen, då i samband med att Magnus son Sixten, 23 år, fick förbön – »Jag ser ett arv av troende i din släkt« profeterade förebedjaren. Under den rådande Coronapandemin gör miraklet sig återigen påmint.

– Idag tänker jag på mannen som bad för familjen Åslund och inser att allt är möjligt för Gud. Det krävs mod att ge sig ut till de som är sjuka och det är viktigt att även vi vågar gå dit Gud leder oss.

I tider av kris är behovet av omvändelse även viktigt, förklarar Magnus och han hoppas att Kristi kropp ska komma till den insikten. 

– Det finns en möjlighet att komma djupare i vår Gudsrelation i tider av lidande. När coronapandemin är över hoppas jag att församlingen har hamnat i en attityd av att söka sig närmare Gud och lämna de vägar som inte är rätt. Det är en kallelse till varje kristen. 

Familjen Widholm fick vänja sig vid perioder av öken långt innan coronapandemin satte världen i limbo. För två år sedan var deras yngsta dotter Agnes, 16 år, med om en skidolycka som kom att förändra hela familjens tillvaro. Hon fick en hjärnskakning och nackskada som gav allvarliga men. 

– Jag har förstått att vi har mindre kontroll än vi tror. Mycket av det som var vårt normalliv har slagits sönder. Vardagshämtningar, fritidsintressen och de glädjeämnen som man har med tonårstjejer har förändrats till en längtan och bön om att Agnes ska få sitt liv igen. 

Längtan efter ett helande går att läsa mellan raderna på en av många post-it-lappar som sitter fastklistrade i huset hemma i Växjö, just denna på fläkten: Jeremiah 29:11 »Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.«

Tror ni att Gud kan använda den här tiden så att det kommer något gott ur den?

– Vi tror på en Gud som kan göra mirakel. När vi saknar ord åker jag och Maria ut till skogen med bilen, lyssnar på lovsång, ber och gråter tillsammans. Oftast är det hon som gråter med fysiska tårar och jag inombords. Vi vet att det finns människor som ber för oss och vi finner tröst i att veta att vi inte är ensamma.

När bullret runtomkring Magnus har tystnat är identitet ett ämnesområde som gått på högvarv i tankarna de senaste åren. Mitt i livet och i den hektiska tjänsten som präst har Gud gjort honom medveten om det nödvändiga behovet av en personlig omvändelse.

Magnus medger att han genom åren har tillåtit arbetet svämma över alla rimliga gränser. Viktiga roller som att vara make och pappa har försummats, något han menar har varit en smärtsam erfarenhet av att prioritera fel. Trots att Gud har pekat på varningssignaler som tyder på att han behöver balansera livet bättre, har församlingen fått mer uppmärksamhet än familjen. Till en del har det nog handlat om ett behov av bekräftelse, funderar Magnus.

– I närheten av vårt hem i Växjö finns det ett hus som heter prästänkehemmet – ett hem för de som har varit gifta med präster. Ibland tänker jag att prästänkor kan vara respektive till levande präster. Jag är lyckligt lottad, som har en kristen fru som stöttar mig. Men i perioder har jag lämnat Maria ensam med hemmet, barnen, hund och renovering. Vi har båda kommit till insikt om detta och det är en process som vi är i just nu och det är mycket smärta i det. 

Per-Eive Berndtssons bok Bli en vanlig ovanlig människa har talat starkt till Magnus i den här tiden. Han reflekterar högt och berättar om vikten av att inte sätta sig själv på en piedestal när man arbetar för Guds rike. Det finns en fara i att söka ära hos människor, förtydligar han. 

– Den prioriteringen har inte Gud satt. Jag har insett att Han vill arbeta med mig livet ut och att det inte räcker med att jag omvände mig 1992, det är något jag måste göra aktivt och dagligen.