Under gymnasietiden präglades min kristna tro av att jag var lite avundsjuk på alla som hade fantastiska frälsningsberättelser eller märkliga vittnesbörd om hur de hade fått tjäna Gud. Själv hade jag ingen fantastisk omvändelseberättelse – uppvuxen som jag var i ett kristet hem. Inte hade jag heller några häftiga vittnesbörd om gudsingripanden som kunde bekräfta att jag tjänade Gud. Kallelse var något för andra, men inget för mig.

Genom en serie händelser kom jag att börja studera teologi med en tanke på att kanske arbeta i en församling. Jag tänkte att nu kanske jag äntligen har fått en kallelse.

Jag misstänker att jag inte är ensam om att ha sammankopplat »vara kallad« med församlingstjänst. När jag läste teologi upptäckte jag dock att min syn på kallelsen var alldeles för snäv. Den var inte fel i sig, men den var ett specialfall av hur Guds kallelse ser ut.

Guds kallelse var i praktiken för mig ungefär samma sak som den var för många kristna i den medeltida kyrkan. »Kallad« var för dem ett ord som bara kunde användas om präster, munkar och nunnor, ett uttryck för andliga övningar som att fasta, späka sig och vallfärda. Bara den som var »proffskristen« på heltid hade en sportslig chans att hinna med alla andliga övningar som förväntades. De andliga övningarna som behagade Gud var långt borta från vardagen. Med andra ord var vardagen egentligen i vägen för gemenskapen med Gud. Bakom detta låg också tanken att Guds välsignelse var kopplad till att ha gjort tillräckligt mycket andligt gott.

Martin Luthers andliga resa formades av två viktiga upptäckter som kom genom hans studium av Bibeln. Den ena upptäckten var att evangelium var goda nyheter, inte goda råd. Råd handlar om vad vi ska göra. Nyheter handlar om vad som hänt. Evangelium var budskapet om att Jesus gjort frälsning. Från att se på sig själv och vad han själv skulle åstadkomma började Luther se på Jesus Kristus och vad han hade gjort. Det var goda nyheter som gav en vila i tron (Rom 5:1, 8–11).

Den andra upptäckten handlade om de goda råden. Nu stod de inte längre för goda och fromma gärningar som en kristen behövde utföra för att få välsignelser från Gud – Jesus hade redan gjort allt som behövde göras i relation till Gud. I stället handlade de goda råden om att den kristne kallades att göra gärningar som hennes medmänniskor behövde. De goda gärningarna var inte andliga övningar som tog henne bort från vardagen, utan konkreta vardagshandlingar för hennes medmänniskor. De andliga övningarna vidgades till vardagslivets alla sysslor. Alla nyttiga yrken blev ett uttryck för Guds kallelse.

Kallelsen har med andra ord med det allmänna prästadömet att göra. En dimension av det allmänna prästadömet handlar om att alla döpta troende är kallade att vittna om Jesus Kristus. Det sker i ord och handling genom vardagens alla sysslor. I Första Petrusbrevet 2 står det: »Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk« (vers 9). Strax därefter följer en uppmaning: »Uppför er väl bland hedningarna, så att de som säger att ni är onda människor ser era goda gärningar och prisar Gud den dag han kommer« (vers 12). Sammanfattningsvis talar Petrus om att kristna vittnar om Jesus i både ord och handling.

Detta innebär för det första att varje kristen lever med en kallelse, trots att hon inte alltid har insikt om det (som det var för mig). För det andra betyder det att när vi tjänar våra medmänniskor genom våra vardagssysslor uttrycker det en kallelse vi fått. En tredje sak vi kan lyfta fram är att alla kristna tillhör »det allmänna prästadömet«. Alla döpta som tror får i ord och handling hålla på med »prästsysslor«: att dela ut det goda – Guds kärlek genom Jesus Kristus – till sina medmänniskor. Kallelsen handlar här inte om specifika uppdrag som predikant eller präst – även om den typen av kallelser också finns – utan om att följa Jesus genom att göra gott och vittna om honom i vardagen.

När vi försöker göra det kommer vi dessutom att drivas till bön – för våra medmänniskor, för att evangelium ska bli mottaget och för att få kärlek och kraft själva. Vi kommer även att ännu djupare inse vårt behov av församlingens gemenskap och våra kristna syskons stöd. Kristet liv som har utlopp i vardagen kommer också att söka efter »himmelska inlopp« till samma vardag.

Ibland har tanken på vardagslivet som platsen Gud kallar oss till på ett felaktigt sätt ställts som en motsats till fromhet och församlingsliv. Det blir det motsatta diket som vi kan trilla ner i när vi kanske reagerat mot alltför snäva församlingsmiljöer, eller sett att detta med kallelse tolkats alldeles för snävt. Nej, vardagen, bönen, fromheten och församlingen hör rätt förstådda nära samman. Just därför är vardagen inte i vägen för kristenlivet. Tvärt om, det kristna livets väg går genom vardagen! 

• Della
• Twittra