Elisabeth Sandlund har arbetat som journalist hela sitt liv. Inför kyrkovalet i höst sitter hon på dubbla stolar, dels som Frimodig kyrkas förstanamn i valet till kyrkomötet i Stockholms stift, dels som journalist och opinionsredaktör på tidningen Dagen.

– Jag tycker att Svenska kyrkan är väldigt viktig för kristenheten i Sverige. Det här är väl på gränsen, om jag ska vara ärlig, för vad man kan göra. Jag skriver artiklar, jag försöker bilda opinion, jag försöker också vara fristående och på det här viset blir jag ju också insyltad i valrörelsen.

Ändå ställer du upp?

– Jag fyller inte bara 18 i sommar, utan jag fyller också 66, så jag är ju också på väg att trappa ned mitt yrkesliv och då blev det lite lättare att tacka ja till denna förfrågan.

Varför blev det Frimodig kyrka?

– Om man ser vad Frimodig kyrka vilar på för ideologisk grund ligger den snubblande nära tidningen Dagens ideologiska grund – med Bibeln i centrum och betoning av Jesus Kristus som Herre och frälsare.

Elisabeth menar att Svenska kyrkan håller på att bli en minoritetskyrka och därför kommer medlemstappet att bli en stor politisk fråga i höst. Även skandalerna på senare år kring felanvända medel kommer att vara en fråga som alla nomineringsgrupper mer eller mindre kommer behöva förhålla sig till. Själv har hon en hjärtefråga framför andra. Avpolitiserandet av kyrkan.

– Det kanske är mer en förhoppning, men jag hoppas att den avgörande frågan blir vilka det är som ska bestämma i kyrkan, i vilken mån de politiska partierna ska finnas med. Det är ju en fråga som legat i luften länge, men förr eller senare kommer den upp.

Vad är det, enligt din åsikt, som går förlorat med dagens system?

– När politiker som representerar partier får styra blir Svenska kyrkan en del av den politiska statsapparaten. Det absurda är att partierna har stärkt sin ställning efter år 2000 då kyrkan inte längre skulle vara en del av staten. I detta ligger ju en märklig paradox. Jag tror att Svenska kyrkan behöver ett sätt att styras som mer tar fasta på att det är de som är engagerade i kyrkan som, oavsett partifärg, bestämmer kyrkans framtid.

Samtidigt är man en folkkyrka. Skulle man inte kunna få ett demokratiskt underskott och tappa i trovärdighet?

– Fast vad är en folkkyrka? Det var lättare att säga när Svenska kyrkan var statskyrka. Då kunde man säga att det var en del av svenska staten och därför en kyrka för hela svenska folket, men så är det ju inte längre. Det finns väldigt stora delar av svenska folket som antingen har en annan religion eller som inte har någon religion alls. Jag tror att Svenska kyrkan kan behöva hitta ett nytt sätt att tänka kring att vara folkkyrka, en kyrka som är öppen för alla. Att det skulle behöva betyda att kyrkan styrs av politiska majoriteter, det är något helt annat.

En sakpolitisk fråga Elisabeth gärna vill driva är icke-territoriella församlingar, vilket innebär att församlingstillhörighet inte styrs av var man bor. Hon är själv engagerad i S:ta Clara kyrka i Stockholm som drivs av en EFS-förening. Det skulle innebära att deras före­ning skulle kunna få del av kyrkoavgiften.

– Jag tycker man ska se till var människor kommer till tro, var de får en levande gemenskap med Jesus. De församlingarna kommer att växa och de församlingar där det inte händer kommer att krympa. På sikt borde det här leda till att man får en vitalisering av hela kyrkan.

Det låter som en frikyrklig tappning i en svenskkyrklig kontext?

– Ja, lite så och det är väl ungefär EFS det, säger Elisabeth med ett skratt.

• Della
• Twittra