Jona kallas av Gud att gå och förkunna i staden Nineve, men flyr och slukas sedan av en val. Det är en välkänd berättelse, som vid en första anblick kan tyckas vara svår att applicera idag, men den innehåller nyttiga lärdomar och principer. 

Jona är totalt ointresserad av Guds kallelse att predika för folket i Nineve så att de omvänder sig. Han inte enbart negligerar Guds kallelse, utan väljer aktivt att köpa en båtbiljett för att ge sig av åt motsatt håll. Under seglatsen blåser det upp till storm. Sjömännen kastar lasten överbord och ber till sina gudar. Medan detta pågår ligger Jona under däck i djup sömn. Kaptenen kommer ner och väcker Jona med orden »Hur kan du ligga och sova? Upp med dig och åkalla din gud!«.

Ovanstående verser i Jona bok brukar sällan sammankopplas med vårt uppdrag som kristna att »gå ut och gör alla folk till lärjungar« (Matt 28:19). Parallellerna är dock slående, och Jona-berättelsen länkas samman med våra liv via Jesu missionsbefallning. I fokus står vår respons på Guds kallelse. Antingen väljer vi att gå åt det håll som Gud har gett i uppdrag eller så väljer vi att stå still, vi accepterar uppdraget men handlar inte efter det. Vi kan också göra ett aktivt val att, likt Jona, gå åt ett motsatt håll.

Vi kanske mest känner igen oss i dem som står stilla, men är det i själva verket så att vi rör oss allt mer bort från det Gud säger och kallar oss till? 

Vi behöver fundera på vad som håller oss tillbaka när det gäller att dela Jesus med andra. Kanske är det någon av följande attityder: människor omkring oss är inte intresserade av tron, alla svenskar har redan hört om Jesus men valt att inte följa, eftersom Gud är god kommer ändå alla räddas.

Ibland drabbas vi av kriser. Det kan vara alltifrån personliga tragedier till sådant som skakar hela världen. På det skepp som Jona är ombord, är krisen en storm så svår att man är villig att slänga all sin dyrbara last överbord för att rädda sina liv. Det är också i denna stund som besättningen vänder sig till sina gudar utan någon framgång. Mitt i detta inferno sover Jona så djupt att kaptenen behöver väcka honom. Befinner vi oss som kristna idag i en liknande situation med de kriser som sker runtomkring oss? Kriser som gör att människor vänder sig till sina gudar och inser att de inte kan hjälpa. Kriser där de bildligt sett är villiga att kasta sina dyrbarheter överbord för att överleva. Sker allt detta under tiden som vi har distanserat oss från människorna och gått ner under däck och sover djupt?

För Jona krävdes det att kaptenen kom och väckte honom med uppmaningen att åkalla sin Gud för att på så sätt stormen skulle bedarra. Det är alltså den ickejudiske kaptenen som uppmanar Jona att be till sin Gud. Kaptenen är alltså desperat nog att uppmana Jona att be till Gud. Frågan är om vår omgivning, trots sin desperation, uppmanar oss att be till vår Gud?

För några år sedan hörde jag talas om två händelser som i mångt och mycket illustrerar hur svenska kristna tänker kring att dela sin tro. Under en Israelresa som anordnades bland kyrkorna i en mindre svensk stad, möttes två kollegor som jobbat med varandra många år. Ingen hade haft någon aning om att den andre var kristen, men första kvällen på hotellet i Tel Aviv gick det upp för dem att de båda tillhörde olika församlingar. Kort därpå berättade en vän till mig om sin värnpliktstid. I logementet hade han varje dag öppet läst Bibeln med förhoppningen att någon skulle ställa en fråga. Men hela lumparåret gick utan att det skedde. Detta visar två attityder som jag tror är vanliga. Dels att vi tvekar att berätta att vi är kristna och därmed kan jobba med människor i åratal utan att de vet om vår tro, dels att vi tänker att vår roll är att svara på människors frågor. När vi läser om de första kristna i Apostlagärningarna ser vi i stället en självklarhet att offentligt bekänna sig till Jesus. De var inte passiva och enbart redo att svara, utan det fanns såväl en bön om frimodighet att förkunna Guds ord (Apg 4:29) som en livsstil där de såg möjligheter att i vardagen proklamera Guds rike och leva ut hans uppdrag (exempelvis Apg 3).

Låt oss be Gud visa oss om vi går åt det håll som han har kallat oss, om vi står passivt stilla eller om vi har gått iväg. Vid behov behöver vi omvända oss. Vi får acceptera vår rädsla och be med Petrus och Johannes ord: »… ge dina tjänare frimodighet att förkunna ditt ord« (Apg 4:29). Och vi får be Gud leda oss i vardagen så att vi med Paulus får säga att vi har fått dela vår tro »i ord och gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft. Så har jag överallt spritt evangeliet om Kristus« (Rom 15:18–19). 

• Della
• Twittra