Den största väckelse­rörelsen under 1700-talet var metod­ismen i den anglo­saxiska världen. Metodismen och dess efter­följare under 1800-talet utgör den viktigaste bak­grunden till den pente­kostala kristen­domens genom­brott i början av 1900-talet. 

Metodismens ledare och grundare var John Wesley (1703–91). Mellan Wesley och pingstväckelsens genombrott finns det direkta kopplingar, liksom mellan Wesley och en av de tidigare beskrivna pentekostala rörelserna, camisarderna. John Wesley föddes i Epworth, England, som son till Samuel och Susannah Wesley. Fadern var kyrkoherde i den anglikanska kyrkan och John följde i faderns fotspår. Studier vid Oxfords universitet ledde till prästvigning i den anglikanska kyrkan år 1728. John Wesley var då 25 år gammal. Under studietiden grundade han och brodern Charles en studentförening som av and­ra studenter fick öknamnen »den heliga klubben« eller »metodisterna«, eftersom de skapade ett program, en metod, för sitt gemensamma kristna liv. Varje kväll möttes xde till bön och bibelstudier. De fastade regelbundet och en gång i veckan gick de till en nattvardsgudstjänst och besökte fångar och sjuka. Detta disciplinerade andliga liv gav inte John Wesley den frid och gudsnärvaro som han sökte. Däremot formades under uppväxten och studietiden ett synsätt på livet som troende som Wesley skulle bära med sig i fortsättningen. 

Kärnan i hans syn på hur det kristna livet skulle levas innebar att det skulle kännetecknas av en strävan efter kristen fullkomlighet (Christian perfection). Detta synsätt underbyggdes genom studier av andaktslitteratur med katolsk orientering. Författare som påverkade honom var den katolske munken Lorenzo Scopuli (1530–1610), anglo-katoliken Jeremy Taylor (1613–67) Rule and Exercises of Holy Living and Dying, medeltidsmystikern Thomas a Kempis, och den samtide mystikt orienterade William Law (1681–1761). Wesley menade själv att han mellan 1725 och 1730 kommit fram till den syn på kristen fullkomlighet som han sedan skulle predika under sitt långa liv. Vad Wesley fick från dessa katolska mystiker var en tro på tillväxt i helgelsen genom andlig disciplin. Målet för denna tillväxt var fullkomlighet (perfection). I skriften A Plain Account of Christian Perfection från 1777, då han var 74 år, summerar Wesley sin undervisning på detta område. Med »kristen fullkomlighet« menar han där följande:

• Det finns något som heter kristen fullkomlighet, eftersom det åter och åter nämns i Skriften.

• Den kristna fullkomligheten inträder inte samtidigt med rättfärdiggörelsen, eftersom rättfärdiggjorda personer uppmanas att gå vidare mot fullkomlighet (Hebr 6:1).

• Den inträder före döden eftersom Paulus talar om levande människor som uppnått fullkomlighet (Fil 3:15).

• Den kristna fullkomligheten innebär inte absolut fullkomlighet, eftersom detta varken är möjligt för änglar eller människor utan enbart för Gud.

• Den kristna fullkomligheten gör inte en människa ofelbar. Ingen är ofelbar så länge han vandrar i kroppen.

• Den kristna fullkomligheten innebär inte syndfrihet.

• Den kristna fullkomligheten innebär fullkomlig kärlek (1 Joh 4:18). Den fullkomliga kärleken är oskiljbar från ständig glädje, oupphörlig bön och tacksägelse i alla omständigheter (1 Thess 5:16).

• Den kristna fullkomligheten möjliggör ytterligare tillväxt i nåden.

• Den kristna fullkomligheten kan förloras.

• Den kristna fullkomligheten föregås och följs av ett aktivt arbete.

Wesley kombinerade sin syn på helgelse med en evangelisk syn på rättfärdiggörelse och pånyttfödelse. Wesley läste även de engelska puritanerna, till exempel Richard Baxter och John Bunyan, och rekommenderade dem till sina predikanter. Det som avgjorde Wesleys utveckling i evangelisk riktning var hans kontakt med tyska pietister och Martin Luthers undervisning om rättfärdiggörelsen genom tron. Efter att ha blivit prästvigd sökte sig Wesley till missionsfälten i de brittiska kolonierna i Nordamerika, vilket dock inte blev lyckosamt. Men på resan till Amerika träffade Wesley några herrnhutare. Deras fridfulla lugn under den stormiga turen imponerade på honom. Wesley insåg plötsligt att herrnhutarna hade andliga erfarenheter som han saknade. Efter en stormig period vittnade en av dem för honom och berättade att deras lugn berodde på att de inte fruktade döden. Efter att han återvänt till England träffade han fler herrnhutare, vilka predikade för honom att den frälsande tron, som inbegrep frälsningsvisshet, förde med sig både frid och helgelse i form av seger över synd. Wesleys berömda andliga genombrott kom vid en konventikel, det vill säga en form av bibelstudiegrupp, vid Aldersgate Street i London den 24 maj 1738. Martin Luthers företal till Romarbrevet lästes högt vid mötet och Wesley kände att »hans hjärta blev förunderligt varmt« när detta hände. Efter detta tvivlade Wesley aldrig mer angående sin egen frälsning utan kunde helhjärtat ägna sig åt andras. Även om John Wesley aldrig blev herrnhutare eller lutheran kom han att inkorporera den evangelisk-lutherska pietismens betoning av pånyttfödelse och tro som grunden för ett helgat liv. 

John Wesleys teologi kom under hans aktiva tid som väckelseförkunnare att förena element från den högkyrkliga anglikanismens syn på kyrka och helgelse med den evangelisk-lutherska pietismens betoning av pånyttfödelse och tro. Däri ligger det nya och originella hos den metodistiska väckelse som han ledde. Teologin kom att uttryckas i en syn på Guds nåds verk såsom något gradvis tillväxande. Detta gradvisa verk var dock förenat med definitiva upplevelser. Det var denna uppfattning som kom att bli betydelsefull för den pentekostala kristendomen. Snart började metodistiska förkunnare att sätta likhetstecken mellan helgelsen och en specifik upplevelse av den helige Ande, ett dop i Anden. Att helgelsen skulle kunna var en andra välsignelse, skild från rättfärdiggörelse och pånyttfödelse, var en uppfattning som skiljde Wesley i från 1500-talets protestantiska reformatorer. De hävdade att helgelsen var ett under hela livet pågående verk som inte avslutades förrän vid förhärligandet. Men Wesleys syn på helgelsen togs över av 1800-talets helgelserörelser, vilka blev den tidiga pingstväckelsens vagga. 

• Della
• Twittra