Jesus är »Gud-inutiismens« främste före­trädare

I en teologisk artikel i Budbäraren nr 10 2020 skriver Tomas Nygren om utmaningen det han kallar »Gud-inutiismen« utgör. Nygren mejslar fram en för mig fullständigt obegriplig, helt onödig och teologiskt omotiverad motsättning mellan människans inre gudserfarenhet och de yttre korrektiven som Guds ord, sakramenten, bekännelserna och den kyrkliga gemenskapen utgör. Nygrens val av exemplifierande representanter för »Gud-inutiismen« – Johan av Leidens projekt i Münster 1534, och, som kontrast, Menno Simmons och hans efterföljare – vittnar om medveten vilja till svartmålning av hela »döpar-rörelsen«/baptismen, från 1520-talet och framåt. Kyrkohistoriker som professor Gunnar Westin, docent Torsten Bergsten och Karl Kilsmo skulle nog haft en del att säga om detta urval – om de nu varit i livet. 

Nya förbundet: När profeten Jeremia profeterar om det nya förbund Gud skall sluta med sitt folk säger han: »Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan….De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga: ’Lär känna Herren’, ty de skall alla känna mig, från den minste till den störste, säger Herren« (Jer 31:33-34). Uppenbar »Gud-inutiism«, eller hur? Hebreerbrevet 8:10-11 konfirmerar att det är så det nya förbundet fungerar. Gudskunskapen är förlagd inuti människan! Inte i yttre bekännelser och ritualer. Det nya förbundets öppnande nyckel är inkarnationen. »Ordet blev människa och bodde ibland oss«(Joh 1:14). Ordet blev inte till en trosbekännelse eller till Konkordieboken. 

När Jesus avskedstalar till sina lärjungar säger han: 1) »Jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande.« 2) »Ni känner den« – d v s sanningens ande – »eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.« 3) »Hjälparen, den heliga anden, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er« (Joh 14:16-17, 26). Jesus proklamerar alltså utan tvekan »Gud-inutiism« då han säger att den Heliga Anden, Sanningens Ande, den tredje personen i gudomen skall bo i er, mina lärjungar. 

Strax före sin himmelsfärd säger Jesus till lärjungarna: »Ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig« … »ända till jordens yttersta gräns«(Apg 1:8). Så blev det! Kort tid efter det att den Heliga Anden fyllt lärjungarna – flyttat in i dem – berättas det att Petrus i samband med middagsbönen i templet stötte på en man, lam från födseln, som tiggde en allmosa. Petrus sa till mannen: »Silver och guld det har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig. I nazarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå.« Med ett språng var mannen på benen (Apg 3:1-8). Det Petrus hade, det hade han inte utanför sig, exempelvis i portföljen, nej, han hade det inuti sig. Han sa inte, jag ska ta fram min TANAK (Judarnas bibel) och läsa ett tröstens ord från Psaltaren. Nej, det var Andens kraft inom honom som fick ett utflöde. »Gud-inutiismen« firar triumfer hela Apostlagärningarna igenom. Ett strålande exempel är Stefanos, den förste martyren. Om honom sägs det att han var »en man fylld av tro och helig ande« (Apg 6:5), en man som i sitt dödsögonblick, då stenarna haglade över honom, »fylld av helig ande riktade blicken mot himlen och såg Guds härlighet« (Apg 7:55). 

Gud inifrån och/eller utifrån? Visst är det så att Gud först kommer människan till mötes utifrån. Men Gud stannar inte utanför människan. Luther definierade predikan som »ett rop utifrån om syndernas förlåtelse«. Hur ofta hör vi idag predikningar som lever upp till den definitionen? Genom evangeliet erbjuder Gud människans sin nåd. Den förekommande nåden är säkerligen ett välkänt begrepp för Budbärarens läsare. Men den förekommande nåden kräver att människan gensvarar om den skall bli till den upprättande, frälsande och pånyttfödande nåden. Gud utifrån måste alltså bli till en gudsupplevelse inuti människan. Denna upplevelse kallas i Nya testamentet för att bli »född på nytt«, att bli »en ny skapelse i Kristus«, inte särskilt ofta för det idag så vanliga och så slätstrukna »att komma till tro.«

Vad vi idag behöver är mer av de karismatiska gåvorna i funktion, inte mindre. Det EFS jag lärt känna präglas inte av att folk profeterar för ofta och för vidlyftigt, eller av att människor som är bärare av exempelvis helbrägdagörelsens nådegåva för ofta lägger sina händer på de sjuka och helar dem. Visst, de karismatiska gåvorna kan missbrukas, det handlar om högheliga krafter placerade i bräckliga människors liv. Allt skall prövas, säger Paulus, men det goda skall tillvaratas med tacksägelse till Gud. Missbruk kommer alltid att ske. Men Lewi Pethrus sa något klokt då han fick frågor ställda till sig på grund av överdrifter och missbruk rörande Andens gåvor. Han sa: »Det är bättre att det ’kokar’ över ibland än att det inte ’kokar’ alls.« Hur mycket »kokar« det över huvud taget i våra EFS-föreningar runt om i landet?

Svar direkt:
Ja, Nils-Eije Stävare, vi behöver mer av Andens gåvor och Andens verk i oss och genom oss. Den typen av »Gud-inuti-ism« behöver vi mer av, även i EFS!

En annan sak jag håller med om är att Jesus verkligen är den främste »Gud-inuti-isten«. Eftersom Jesus Kristus inte enbart är människa utan även sann Gud, är han den främste och mest legitime »Gud-inuti-isten« som kan tänkas!

Även apostlarna var legitima andefyllda »Gud-inuti-ister«, i den bemärkelsen att de var utrustade med en särskild Andens gåva för en historiskt unik uppgift. Det är deras vittnesbörd och uppenbarelser som gett oss Nya testamentet.

Även för oss – senare generationers kristna – finns Andens verk och gåvor tillgängliga. Det innebär dock inte att uppenbarelser och tankar vi kan få kan ges samma auktoritet som den uppenbarelse som Bibeln förmedlar. Det riskerar att bli tokigt när vi i teorin eller praktiken ger sådant den högsta auktoriteten. Om vi däremot låter Ordet vara rättesnöre kan vi med stor frimodighet ta emot Andens verk i oss och genom oss (se artikel i Budbäraren nr 4 2019 »Pröva allt behåll det goda«). Motsättningen mellan inre och yttre uppkommer först när lyssnandet inåt – vare sig det handlar om att lyssna till mina alldeles egna rimlighetsbedömningar eller till ett inre tilltal – tar Guds Ords plats som yttersta rättesnöre för vad jag tror på. 

Jag är ingen motståndare till sund karismatik, och har egen erfarenhet av att bli välsignad av karismatiska sammanhang både i och utanför EFS. Jag är inte heller ute efter att svartmåla baptismen som Nils-Eije misstänker. Även om jag inte delar dopsyn med baptismen har jag en stor respekt för många baptisters tro och teologi. Det finns även aspekter av den historiska anabaptismen som jag uppskattar. Nej, måltavlan för min artikel om »gud-inuti-ismen« var vi alla! För att citera från sammanfattningen i slutet av artikeln i Budbäraren nr 10 2020: »Nej, vi med vår sedan Adam nedärvda entusiasm, ’gud-inuti-ism’ (läs arvsynd), behöver det yttre för att Guds uppenbarelse inte ska missförstås!«

Tomas Nygren