Det är en sång vi sjöng i söndagsskolan och nu får jag varje dag möta barn i en annan del av vår jord här i Tanzania. Det är dessa barn Gud har lagt på mitt hjärta.

Det var torsdag, klinikdag för hiv-positiva barn och ungdomar i »barnhuset«. Joyce kom ensam och hade gått minst tio kilometer. Hon hade huvudet och ansiktet gömt bakom en sjal. Hon satte sig på en stol utan att säga något och tittade ner i golvet. Så småningom fick vi hennes berättelse.

Joyce är 13 år gammal. Hennes pappa dog för tre år sedan och hennes mamma för ett halvår sedan i aids. Joyce gick i femte klass, men när hennes mamma dog lämnade hon skolan och flyttade hem till sin storasyster. Så länge hon minns har hon ätit medicin dagligen, varje morgon och kväll. Hon vet inte varför. Efter att mamma dog har det varit lite si och så med medicinen. Det är bromsmedicin hon äter för att hon är hiv-positiv.

Hennes hud hade blivit sämre och hon hade utslag på hela kroppen som vätskade och varade. Även i ansiktet hade hon dessa utslag som hon gömde bakom sjalen. Det gjorde ont och kändes jobbigt, det är därför hon kom till oss. Vi, min arbetskamrat Glory och jag, pratade länge med henne. Vi tröstade, uppmuntrade och gav henne hopp. Barnläkaren hade också långa samtal med Joyce och hon fick medicin, näringsrik grötmjöl och kläder. Innan hon gick hem bad vi tillsammans med henne.

En vecka senare kom Joyce till ”Saturday Club” med hundra andra barn och ungdomar. Först kände jag inte igen henne. Utslagen hade torkat och var nästan  helt borta, hon gömde inte längre sitt ansikte. Jag fick ge henne en riktigt härlig kram och hålla om henne. Hon log lite blygt, var glad och ville leka och sporta med de andra barnen. Vilken skillnad! 

Gud har lagt dessa barn och ungdomar på mitt hjärta. Dessa barn som bär på sjukdomen och äter bromsmedicin, oftast utan att veta eller förstå varför. Många har förlorat båda föräldrarna, lämnat skolan och bor hos mor- eller farföräldrar eller andra släktingar. Barn som längtar att få äta sig mätta, få gå i skolan och leva som andra i deras ålder.

Vad behöver dessa barn och ungdomar? Vad saknar de? Vad kan vi ge dem? Kärlek. Det är kärlek vi alla behöver, mycket kärlek, en öppen famn, en kram, uppmuntran och att vi bryr oss om och älskar dem.

Vi har en far, en far i himlen som är Gud och vi får kalla Gud för pappa. Vi kan berätta allt för honom och han älskar oss, han vet hur vi har det. Han vill krama oss, bära oss, hålla oss i famnen och välsigna oss. Jesus tog upp barnen i famnen och lade händerna på dem och välsignade dem (Mark 10:16).

Vi får tacka Jesus att han älskar alla barnen. Du och jag får låta Jesus använda oss, öppna vår famn, ge kärlek och hopp till alla barn och ungdomar som har det svårt, både hemma i Sverige och här i Tanzania.

• Della
• Twittra