»Jag klarar mig inte utan Gud«

I bönhuset i Sunnansjö håller eldsjälar som Lena Lindgren och Birgitta Åström liv i en mångårig tradition och skapar samtidigt en samlingsplats där tron får växa och byborna kan mötas. I en tid när bönhusen blir färre, hoppas de ge nytt liv åt den kristna gemenskapen.

Birgitta Åström förbereder missionskvällen i EFS Sunnansjös bönhus, strax utanför Nordmaling, med van hand. Vindruvor sköljs, ostskivor rullas och tomater hackas. Hon klickar lugnt och metodiskt ut mjukost på varje smörgås, medan Lena Lindgren förbereder kaffet lite mer jäktat. »Vi har mindre än en timme nu«, påminner Lena som med raska steg rör sig bakom Birgitta i det lilla, men funktionella, ljusgula köket. Birgitta noterar leende vad Lena säger, och går ut i kyrksalens bakre del för att duka upp koppar och fat på borden. 

Konceptet är enkelt: en samling med predikan och sång, fika och – om man har tur – ostlotteri. Det kanske inte låter särskilt märkvärdigt, men samlingen som hålls på lördagskvällar en gång i månaden är populär och drar regelbundet ett trettiotal personer, vilket i Sunnansjö inte är en självklarhet. Missionskvällarna är en nyare variant av dåtidens symöten, där mestadels kvinnor samlades för att sy och lyssna på predikningar. Symötena, och numera missionskvällarna, har hållit på sedan 1956 när bönhuset byggdes. En gång per år håller föreningen en missionsauktion. 

– Alla har ju redan så mycket prydnadssaker, så därför tänkte vi att mat kanske vore något att auktionera ut. Det visade sig att folk kunde buda hur mycket som helst för ett paket tunnbröd. På auktionen började jag med mitt ostlotteri, där jag sålde hundra lotter för tio kronor styck. Det sålde alltid slut så jag började anordna ostlotteriet även på våra vanliga missionskvällar. Det blir en inkomstkälla för att vi ska kunna ha kvar bönhuset, säger Birgitta.

Alla ostar doneras av familjens lantbruk, som tidigare drevs av Birgittas man Gunnar och i dag drivs av sönerna. Birgitta är själv uppvuxen på en bondgård och lärde sig tidigt om vikten av att ge det man hade. Hennes pappa samlade in pengar via lotteri, när familjen bodde i Hörnäs, för att kyrkan i grannbyn Nyåker skulle kunna ha kvar ungdomsverksamheten. 

– Pappa sa alltid: »Ju mer man ger bort, ju mer har man.« Trots att ingen hade några pengar på den tiden, så fylldes det alltid på av någon konstig anledning. Mamma var lika generös, så det har jag fått med mig sedan barnsben, berättar Birgitta. 

Birgittas liv fortsatte utspela sig i trakterna kring Sunnansjö. Som ung bodde familjen i en liten by utanför Nyåker och hon hjälpte till på sin pappas gård. Birgitta började på realskolan i Bjurholm när hon var 13 och samma månad som skolan började dog hennes mamma, vilket skakade om hela familjen. Efter studietiden flyttade hon till Örnsköldsvik där hon började arbeta på en bank, vilket hon har gjort fram till pensionen. Senare gick flyttlasset till Nordmaling där hon träffade sin make. 1977 flyttade familjen till Sunnansjö, och sedan dess har hon varit verksam i EFS bönhus som kassör, musiker och medverkare i olika samlingar.

– Det är Birgitta som spelar för det mesta, hon är väldigt duktig på att spela piano, berättar Lena, varpå Birgitta skrattar lite generat och svarar »tack«.

– Det är viktigt att vi har platser där människor kan mötas och dela tron – sådana finns knappt kvar i byarna runt omkring. Det är så många bönhus som har lagts ned och det får mig att må dåligt. Jag tror inte det är lätt att bygga upp ett nytt om man vill ha det, funderar Birgitta.

I Västerbotten har det funnits några hundra EFS-bönhus som tillkommit framför allt under senare delen av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Men de senaste årtiondena har trenden inom de områden där EFS traditionellt haft sin verksamhet varit tillbakagående på grund av avfolkning och sekularisering. Det innebär att strax över 100 föreningar lagts ner de senaste 30 åren. I samband med detta har också ungefär lika många bönhus försvunnit. I dag finns närmare 70 föreningar kvar och flertalet av dessa äger eller har tillgång till eget bönhus. Men här i Sunnansjö hålls alltså lågan vid liv, både av personer som funnits med i stort sett hela sitt liv och de som tillkommit i efterhand. 

Lena Lindgren hör till de senare. Hon kom till byn 2007 för att gifta sig med sitt »bönesvar«. Både hon och hennes nuvarande man hade blivit änka och änkling ungefär samtidigt, bett till Gud om att finna en partner, och upplevt ett tilltal att det skulle bli de två. Då hade Lena inte varit i kyrkan sedan hon gick i söndags-skolan. Men när hon träffade sin man återvände längtan efter Gud.

– Jag har verkligen inte ångrat att jag engagerat mig både här i EFS och även i Salemkyrkan. Jag är så tacksam över att få höra Guds ord och ha gemenskap med andra troende, säger Lena.

Birgitta och Lena ställer ut de färdiga smörgåsarna på skänken som skiljer köket från kyrkan och stämmer av med Kristina Eriksson som strax ska tala. Lena berättar att det är utmanande att hitta präster som har tid att komma och predika – Kristina är en av få som har möjlighet att resa hit. 

– Det har kommit en del barnfamiljer och det är roligt med så många barn. Men vi börjar bli så pass till åren så vi önskar att det skulle komma fler yngre som vill hjälpa till. Det är också fint att det händer något för de äldre i byn, det behövs en kristen gemenskap och alla vet att vi finns. Vi behöver stötta varandra som kristna så kyrkorna inte stängs. Men det finns ju inget egenvärde i att kyrkan håller öppet – det är ju för att vi tror på någonting. Förr hade varenda by en EFS-förening, var har väckelsen försvunnit någonstans? säger Lena och fortsätter:

– Väckelsen lever vidare hos de äldre. Jag tror att mycket gick fel när kristendomsundervisningen ströks ur skolan. Vi lever i en orolig tid, det är mycket som händer i samhället och världen. Då behöver vi varandra. Jag önskar att fler predikanter som Kristina skulle komma hit och prata om tro! Det här nedtonade som skuggar många kyrkor tror inte jag bär någon frukt. 

– Jag kan inte förstå att man inte går i kyrkan, jag klarar mig inte utan Gud, säger Birgitta mjukt.

Bland gästerna sitter en handfull nysvenska kvinnor med sjalar som täcker håret, och som besöker EFS-föreningen för första gången. Efter predikan samlas alla kring borden för fika och ostlotteri. Lotterna, som i dag har ökat i pris och kostar 20 kronor styck, säljer snabbt slut och inbringar 2000 kronor för kvällen. Birgitta ler med hela ansiktet när hon säger:

– Att få se människor finna gemenskap och kanske till och med tron – det är allt jag önskar.