Att nå barnen med evangeliet blev tidigt fokus för EFS. Söndagsskolvännen blev namnet på EFS nya barntidning 1881. Den nya tidningen ersatte ett tidigare »bihang« i Budbäraren. Söndagsskolvännen blev dock inte långvarig och gavs bara ut till 1888 då den ersattes av C. O. Berg och Lina Sandells tidning Barnens Vän, som de startat 1884. Det blev en veckotidning för de mindre barnen som gavs ut till och med 1974. Barnens Tidning, som även den redigerades av Lina Sandell, skulle fortsatt komma ut varannan vecka. Den riktade sig till de lite äldre barnen.

Satsningen på att få barn att lära sig läsa och få något bra att läsa var viktig. Stockholms Lutherska Söndagsskoleförening gav därför ut en Katalog för söndagsskolebibliotek. Där fanns indelningen A för mindre, B för medelstora och C för större elever. 

På juldagen 1879 firades gudstjänst första gången i Monkullo i Ostafrika. Äntligen var man klar med byggnationen av den nya stationen som ritats av P. U. Stenhammar. Skolan flyttades från Massaua och det startades även ett sjukvårdsarbete. Prästen och läkaren Karl Winquist som kom dit 1883 blev viktig i det arbetet. Monkullo blev en tillflyktsort för slavar som friköptes men också ortodoxa präster från höglandet som uteslutits från sin kyrka när de nåtts av läsarväckelsen. De sökte sig till Monkullo för att få skydd och hitta trosfränder. Passande nog betyder namnet »allas moder«. 

Den 21 februari 1885 fick man ett stort besök då den svenska fregatten Vanadis med prins Oscar Bernadotte ankrade i Massaua. Det blev ett par intensiva dagar med besök på stationen i Monkullo, jakt i bergen – och barnen fick gå ombord på skeppet. Det skrevs om besöket i Post- och Inrikes Tidningar och blev därmed känt i Sverige. Prins Oscar skrev i Varde Ljus 1913: 

»Vad jag där i Monkullo såg, gav mig, då en ung man, rätt mycket att tänka på. Gud gav mig där en av dessa stötar framåt, varigenom han vill hjälpa oss människor in på livets väg.«

Mellan åren 1880–1888 var det sammanlagt fem elever från Afrika på Johannelund. Men då hade Onesimus redan varit där under åren 1876–1881. De hade i Massaua och Monkullo fått lära sig svenska med tanke på möjlighet till vidareutbildning i Sverige. Allt var i syfte att få inhemska medarbetare till arbetet. De kunde språket och kulturen på ett helt annat sätt än missionärerna och flera av dem blev värdefulla i arbetet när de återvände.

Svårigheter och dödsfall i Ostafrika innebar inte färre utan fler missionärskandidater och EFS sökte ett nytt missionsfält. Det blev Indien. De fyra första Indien-missionärerna Eriksson, Edman, Danielsson och Ungert kom till Indien vid jultiden 1877. De två första missionstationerna blev Narsingpur och Sagar 1878 och sedan Betul 1881.  

Det såg mörkt ut för missionärerna. Det tog tid att lära sig språket och många hindupräster varnade folk för att lyssna på dem. Men 1880 hände det. Den förste att döpas blev en brahmin som hette Nandkishor som i dopet även fick namnet Ruben. Uno Axelsson, som varit Indien-missionär, har skrivit om händelsen i sin bok I kamp för Indiens räddning. Där låter han missionären Lars Erik Ungerth berätta om dopet av Ruben den 7 maj 1880, klockan 7 på morgonen. 

»Efter ett och ett halvt års mödosamt arbete och mycken bönekamp hade äntligen missionens förstlingsfrukt vunnits. I dopet fick han namnet Ruben. Himlen doldes bara av ett moln: Hans hustru ville inte följa honom. Han reste ner till Surki för att försöka förmå henne att komma till Saugor. Men Udeti var en bestämd kvinna, hon vägrade absolut. 

Slutligen beslöts, att några av hennes släktingar skulle följa med till Saugor och bo hos Ruben en tid för att närmare beskåda hans nya tro. 

Men hans liv och och umgänge vunno dem så att de villigt lyssnade till hans undervisning och reste tillbaka till Surki fulla av hänförelse över den kristna tron.

Då äntligen bestämde sig hustrun för att resa hem till sin man. Dels älskade hon honom, dels var hon nog också lite nyfiken.«

Hon gjorde det dock med villkoret att hon fick behålla sin gamla religion och laga sin mat skild från mannens, så att hon inte kom att bryta med sin kast. Ruben gick med på detta i förvissning om att hon skulle bli kristen när hon fick kunskap. Och så blev det. Tre månader efter hans dop döptes hans hustru Udeti den 4 maj.

Utbildning var en viktig förutsättning för arbetet och snart startades skolmission. De flesta människorna i området var analfabeter. Den 1 juli 1880 öppnades en skola med 20 barn. Snart var det 66, fast en del kom rätt oregelbundet, berättar Uno och skriver:

»Men kastväsendet lade hinder här som överallt annars.
– Vem skall ge barnen vatten att dricka, frågade läraren.
– Där finns ju både brunn och öskärl, svarade jag. De kan väl ta vatten själva?
– Men här finns ju så många olika kaster representerade, fortsatte läraren. De kunna inte dricka ur samma kärl.
– Måste vi då skaffa en lerkruka till var och av de 66 barnen? frågade jag skämtsamt.
– Nej, det går inte det heller, Sahib. Då kommer de att röra vid varandras kärl. Enda sättet är att anställa en braman att ge dem vatten. Så måste regeringen göra i alla sina skolor. Ty hinduismen lär, att i en bramans hand kan intet orenas.«

Och så blev det, en braman anställdes som vaktmästare. Även en flickskola kunde startas, även om det var svårare. Snart blev dock behovet av barnhem akut. Från 1882 kom det ena föräldralösa barnet efter det andra. Ofta var det poliser som kom med barn som blivit föräldralösa. 

Nils Erik Lundborg kom till Saugor 1883. Han blev den som fick bygga en flickskola, en pojkskola, två barnhem och en kyrka. Uno berättar målande i sin bok om bygget av första barnhemmet.

Grävarbetet stör ormarna och fler blir ormbitna och Nils Erik slår ihjäl några ormar. Genast förväntas han bli straffad av de hinduiska gudarna – men det sker inte. I stället blir det ett vittnesbörd om den levande guden. Det ormserum han hade med sig visade sig rädda flera stungna.

Arbetet växer sakta i Saugor. 1881 är de 11 medlemmar i församlingen. Det stiger till 64 (1891), 234 (1901), 253 (1911), 383 (1921), 556 (1931) och 597 (1941).

Det sades att det i Indien fanns över 40 miljoner kvinnor som levde instängda i zenanor. Tidigt uppmärksammades detta av missionärerna. Hanna Wennman och Lavinia Kristiansson blir två av de första som reser ut som zenanamissionärer 1887.

En zenana var från början en särskild avdelning i ett muslimskt hem. Även hinduerna tillämpade samma ordning. Det var bara de kvinnliga missionärerna som kunde göra besöken, och de var ofta inte lätta att få till stånd. Men när de lyckades komma in såg de ofta ensamhet och misär. 

Uno Axelsson berättar utifrån Saugor men kallelsen gällde i första hand gonderna, och därför satsade man på stationen i Betul 1881. Det blev början till ett område som finns kvar ännu idag, mest känt för oss genom det stora sjukhuset i Padhar.

Det är många missionärer som gett alla sina levnadsår för Indien. Även många barngravar finns kvar. En iver att få dela evangeliet trots svårigheter med klimatet, kampen med myndigheter, hinduer och muslimer. Idag finns inga missionärer kvar men en kyrka med många vittnen.

Kommentar

Man slås återigen hur förankrat dagens EFS är i sin historia. Mycket av det som vi läser om kan vi se direkta paralleller till idag, inte minst det både entreprenöriella och samtidigt pragmatiska förhållningssättet till missionsbefallningen. Än i dag beslutar vi om att öppna upp nya missionsfält samtidigt som banden till det som nu är våra systerkyrkor är starka.

Johan Ericson, chefredaktör

• Della
• Twittra