Isabella Stolpe kom ut som missionär 1921. I årsberättelsen för 1922 berättas att Isabella fick biträda i den nya omfattande sjukvårdsverksamheten som Nicola och Therese De Pertis börjat i Asmara, Eritrea. En gammal industriskola hade byggts om till sjukhus. Dr Nicola De Pertis skriver i ett brev som återges i årsberättelsen 1923:

»Sjukbesöken i hemmen ha i allmänhet varit omkring 150 i månaden. Detta viktiga arbete har den senaste tiden varit anförtrott åt syster Isabella Stolpe.«

Detta Isabellas andra år kan inte varit lätt då hon var ny i landet och just börjat lära sig språket.

Länge hade missionärerna försökt få kvinnor att engagera sig i sjukvårdsarbetet men det var svårt. 

Isabella och sjuksköterskan Therese De Pertis skrev i Varde Ljus 1930:

»Nog är den abbesinska kvinnan i allmänhet intelligient och saknar ingalunda möjligheter till utveckling. Vid mognare ålder intar hon också en ledande ställning i familjen … Kvinnans plats är makans och moderns, och därför giftes flickan bort så tidigt som möjligt. Något självständigt arbete utom hemmen kommer aldrig i fråga. Även inom vår evangeliska församling har man länge varit bunden vid denna fäderneärvda sed. Det har tagit mångårigt röjningsarbete av våra banbrytande missionärer, innan dessa fördomar och vaneföreställningar börjat svikta … och tusenåriga murar nu börjat ge vika.«

Efter högmässan i Asmara, en söndag i september 1923, inbjöd Isabella och Therese till en sjukvårdskurs.

»Redan samma dag kommo de första och under veckans lopp så många, att vi hade ett tiotal att välja på. Flera av dessa hade förmånliga platser i europeiska familjer. Vi måsta klargöra för dem, att de under lärotiden endast kunde få mat ock kläder och att detta arbete ej erbjöd någon ekonomisk vinst, snarare ett offer – men å andra sidan vilken förmån det var att få tjäna Herren bland lidande bröder och systrar. Ingen tvekade inför valet.«

Sex flickor antogs till den första kursen. Det var dock inte lätt för dem att gå in i sjuksköterskans roll och en av eleverna fick sluta eftersom hennes »oböjliga sinne gjorde henne olämplig till missionsarbetare«. Men hon ersattes snart av en ny deltagare.

Genom gåvor från församlingen och bidrag från andra utomstående kunde en skolbyggnad byggas. När den invigdes sa Tokolo, sjukvårdens gamla trotjänare under över 40 år: 

»Någon förhoppning om att själv få uppleva den dag, då mitt lands döttrar ingått i sjukvårdsarbetet, det hade jag ej haft.«

Lördagen den 15 januari 1927 avslutades kursen med offentlig examen. Asmaras stadsläkare, som var med och även ställde frågor, uttalade sin belåtenhet. Följande dag invigdes de sex första diakonissorna.

Tre av dem rekryterades dock till konung Taffaris nya sjukhus i Addis Abeba men snart var en ny kurs på gång så att man hade 10 diakonissor ute i tjänst.

Det var tuffa år i Eritrea, som då var en italiensk koloni, med stora svårigheter att få sända ut nya missionärer när någon behövde åka hem. Den katolska kyrkans inflytande orsakade också problem.

1928 står det att Isabella och Therese även hade ansvar för söndagsskolan. Där lät de naturligtvis även diakonisskolans elever få delta eftersom det andliga budskapet var en del av utbildningen, och då var detta en möjlighet till träning. 

Antalet missionärer hade reducerats år från år, eftersom nya inte fick komma. 1929 reste Isabella hem och det blev ingen mer utresa utan hon fick tjänst på EFS expedition. Det var en tjänst hon hade långt in i pensionsåldern. 

Förutom arbetet på expeditionen blev hon den första kvinnan som 1943 valdes in i EFS styrelse, nästa kvinna att väljas in blev Soffi Östman 1949, då även Isabella omvaldes. Hon satt med fram till årsmötet 1952 då hon avgick av åldersskäl. 

Men hon var inte bara med i EFS styrelse, föreningen Vänner till Zenanamissionen valde henne till sin ordförande och därigenom fick hon alltfort kontakt med missionärerna på fältet. Under många år var hon även ordförande i Sjuksköterskornas Missionsförening, samt ledamot i Israelmissionens styrelse.

Nils Dahlberg skriver om henne i minnesrunan publicerad i Budbäraren nr 49 1973:

»Vi som lärt känna Isabella under hennes krafts dagar och framför allt under den alltför korta tiden som aktiv missionär, minns vad som präglade hennes tjänaregärning; dugligheten, värmen, hängivenheten och på samma gång jämnheten och lugnet, hurtigheten och glädjen. Det låg något soligt och ljust över hela hennes väsen och samtidigt utstrålade hon kraft och sann moderlighet … För många missionärer och missionärskandidater och många, många andra blev hon en ’tröstemor’, en sannskyldig själasörjare. De gick ifrån en samvaro med henne till vardagslivets arbete och svårigheter med en ny glädje och frimodighet.« 

• Della
• Twittra