Konstnären Candy Chang bor i New Orleans, USA. En dag gick hon förbi ett övergivet hus som låg nära hennes eget hem. Hon fick en idé om att skapa en plats där människor kunde berätta om sin djupaste längtan men ändå förbli anonyma. Candy monterade därför upp en jättestor svart griffeltavla och skrev: »Before I die I want to …«

Hon lade kritor vid tavlan, och när hon gick förbi tavlan dagen därpå märkte hon till sin förvåning att människor började avsluta meningen. Innan jag dör vill jag … sjunga från hjärtat, … plantera ett träd, … hålla henne i mina armar en gång till, … utrota mobbing, … se min son gifta sig, … bli förlåten, … åka till Paris, … bli älskad för den jag är. Idén med tavlorna där människor fick skriva vad de vill göra innan de dör spred sig som en prärieeld över världen, i dag finns de på 550 ställen i 70 länder.

Hur skall vi egentligen gå till väga när vi fattar beslut i våra liv? Då menar jag både de stora vägvalen som kommer att påverka de resterande dagarna av vårt liv, och de lite mindre besluten som ändå bär oss i en viss riktning.

Jag tror att något händer när vi börjar titta på våra liv från en utkiksplats som ligger i framtiden. När vi klättrar upp till en plats där nuets blinkande lampor inte är riktigt så påträngande. »Nu« och »genast« har en tendens att vara ganska högröstat, i alla fall i mitt liv. Om nuet är vår enda guide är det lätt att gå vilse. Vi ser inga linjer, bara punkter. Genom att färdas framåt längs med en tänkt linje och se på sitt liv med utkikstornets perspektiv kan vi få syn på det som nuet förblindar oss för.

Aposteln Paulus är en mästare på att klättra upp i de där utkikstornen och få perspektiv på sitt liv, säger: »Även om min yttre männi­ska bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Mina kortvariga lidanden väger ju oändligt lätt mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osynliga.« 2 Kor 4:15–18.

När vi är fullt upptagna av nuet, då blir allting viktigt. Det Paulus gör är att han sätter sina nuvarande svårigheter bredvid framtidens överväldigande härlighet och det är då vissa saker sjunker undan medan andra träder fram. Den viktigaste frågan blir då inte: »Vad kommer jag att missa?«, utan: »Vad kommer att bestå?«.

Det handlar, med andra ord, om att sätta in sin egen lilla berättelse i Guds stora berättelse. Att dra ut linjen så att början inte är vår egen födelse utan begynnelsernas begynnelse och slutet inte vår egen död utan Guds eviga nu.

Jag tror att vi tillsammans kan öva oss på att klättra upp i de där utkikstornen och spana. Först med de vidderna i blicken kan vi urskilja vilken väg vi skall ta.

• Della
• Twittra