Som nykristen för 20 år sedan tänkte jag, att bara man blev en kristen och gick med i en församling, så blev man raskt examinerad i Mästarens skola.

Från min horisont var lärlingstiden över och jag ansåg att jag hade fått allt för att vara en god kristen, såväl i teori som i praktik. Jag kunde älska människor, be för min nästa, uttala mig rätt i trosfrågor och ha bibelgrundade åsikter om hur andra borde leva.

Under mina första år i kristen gemenskap uppfattade jag därför att det i huvudsak handlade om att konsumera gudstjänster och att rädda världen. Parallellt med detta förde jag en egen krampaktig kamp för att leva rätt inför Gud. Fokus låg helt och hållet på mig själv.

Tack och lov har det inte stannat vid det!

Jag har under åren som gått fått upptäcka att jag långt ifrån var färdig med evangeliet. Att vara en lärjunge är att vandra tillsammans med Jesus och att genom hela livet fortsätta formas till att bli lik honom.

Synden hos oss människor är svår och djupt allvarlig. När en människa blir kristen, blir hon fri från syndens skuld, inte syndens existens eller eventuella kännbara konsekvenser. Synden hos den kristne finns fortfarande som en daglig plåga, som Rosenius beskriver det. Dess närvaro i våra liv bör driva oss att leva i Jesu närhet. Vi blir aldrig färdiga med evangeliet! Som Paulus skriver: »Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Jesus Kristus« (Rom 6:23).

Denna nyorientering i synen på lärjungaskapet fick mig att inse att, det är ett ständigt pågående verk där jag kallas att leva såväl inåt som utåt. Inåt, där jag får fylla på genom gudstjänst och hemgrupp, men också utåt, genom att verka för evangelisation i mitt lokalområde. Det senare innebär inte sällan att man får göra upp med sin bekvämlighet och färdas ut på okänt hav.

När jag funderar vidare på detta med lärjungaskap, inser jag att en sann kristen på många sätt lever i ett inbördeskrig med sig själv. Å ena sidan vill jag följa Herren med allt vad jag är och har, å andra sidan är jag väldigt nöjd med att följa mig själv. Att vara en lärjunge handlar därför mycket om offer. Mycket mer än om framgång och njutningar. Tänker vi på det? Hur kan denna kamp gestalta sig? 

Är det så att jag kommer till kyrkan på söndag förmiddag och sitter av mina två timmar, för att sedan leva veckan som kommer utan att ens tänka eller tala högt om Herren? Han finns där, men det dröjer en vecka innan jag genom min kyrkogång passivt synliggör honom igen. I så fall är det ett lärjungaskap i kris.

Så låt oss inte vara likgiltiga inför det egna lärjungaskapet. Gudstjänsten och mässan är fantastiska och nödvändiga för det inre livet, men om det stannar där och inte genererar ett utflöde är något galet. Då är det ett komprimerat lärjungaskap.

Ett friskt lärjungaskap gör mig bestört över min synd, snabb till omvändelse och djupt tacksam till Gud för att han sände sin Son för min skull. Det gör mig angelägen att ge vidare det liv jag fått som gåva till andra människor, människor som är förlorade utan Kristus.

Genom att följa Jesus dagligen och lyssna till evangeliet, rustas vi och mognar som människor. Allt till Guds ära och människors glädje och frälsning.

• Della
• Twittra