De senaste decennierna har vi i svensk kristenhet sett ett växande intresse för kyrkans historiska och liturgiska spiritualitet. Ett uttryck för och en inspiration till denna rörelse är den ekumeniska gemenskapen kring Nya Slottet, Bjärka-Säby, med Peter Halldorf som samlande gestalt.

På Bjärka-Säby har också en kommunitet vuxit fram, som dels består av systrar och bröder som under en tid lever ett klosterliknande liv, dels av människor som lever vanliga liv men går in under kommunitetens regel: en daglig tidebön, en mässa i veckan och en retreat per år.

Denna gemenskap har också gett upphov till ett slags avknoppning: Antoniosgården på Kållandsö vid Vänern där Robin Johansson har sin ikonverkstad. Robin är 39 år och arbetar heltid som ikonmålare och tjänstgör ideellt som pastor i Eke kapell, en lokal frikyrkoförsamling. Han är alltså något så ovanligt som en frikyrkopastor som försörjer sig som ikonmålare. Detta, om något, måste sägas vara ett tecken på den ekumeniska rörelse som beskrevs ovan.

Antoniosgården består förutom ikonverkstaden också av en timmerstuga med ett vackert kapell i det stora rummet. På ovanvåningen finns två gästrum och ett badrum, på nedervåningen ett kök. Det finns en omsorg i detaljerna, både i den inre och den yttre miljön, som vittnar om att formgivandet har fått ta tid. Jag känner igen detta från retreat­gårdar och klostermiljöer: det är som om inredningen också har ett slags frid över sig. Kapellet är invigt av Biörn Fjärstedt, biskop emeritus för Visby stift i Svenska kyrkan, som till 2017 var visitator för kommuniteten kring Bjärka-Säby. (Numera har Esbjörn Hagberg, biskop emeritus i Karlstad stift, tagit över den rollen.)

Robin Johansson har en bakgrund som grafisk formgivare. Det var genom studier på Livets Ords Teologiska Seminarium som han kom i kontakt med den tidiga kyrkan och dess spiritualitet:

– Ikonerna blev för mig en konkret kontaktpunkt mellan mig och den tidiga kyrkan; det var egentligen intresset för den tidiga kyrkan som väcktes först. Jag köpte min första ikon på en semesterresa till Cypern 2003. Men det var först på en ikonmålarkurs på Bjärka-Säby 2010 som jag insåg att det här var något jag ville ägna mig åt, säger han.

I anslutning till Antoniosgården har Robin sin ikonverkstad där han är från halv åtta, när han bett laudes och ätit frukost i gården, till dess att arbetsdagen är slut vid 17.00, då han går hem till sin fru och deras fem barn i åldrarna 4 till 14 år:

– Det är lite som att jag lever två liv, säger Robin, och syftar på att hans vardagar består av en nästan monastisk tillvaro med en intensiv uppmärksamhet på ikonmålandet, i tystnad eller med klostermusik som sällskap, inramat av tideböner i Antoniosgårdens kapell, följt av kvällar och helger med ett intensivt familjeliv.

Såsom Robin Johansson beskriver ikonmålandet har det flera drag som bryter av mot tempot och kulturen i den moderna världen: det är ett hantverk som behöver utföras i en viss inre stillhet, och som inte går att tillägna sig utan lång, mödosam erfarenhet:

– Vissa saker kan man förstås läsa sig till. Andra saker måste man se en ikonmålare göra. Men huvudvägen är att måla. En av mina ikonlärare, Georgi Gashev, brukar säga att du måste måla 100 ikoner innan du kan göra det bra.

Själv har Robin målat en bra bit över 200 ikoner under en period av åtta år, under vilka detta varit hans huvudsysselsättning. Ikonmålandet är en otroligt grundlig och tidskrävande verksamhet. En ikon tar ungefär en månad att färdigställa om man räknar bort torkningstid. Samtidigt ser inte Robin ikonmålandet enbart som en fråga om växande hantverksmässig skicklighet, utan som en process där det hantverksmässiga kunnandet och det andliga livet ömsesidigt får berika varandra.

– Utöver teknisk kunskap om hantverket är det min önskan att även sträva efter ett växande andligt liv och en fördjupad teologisk förståelse. På så vis blir erfarenheten av att måla ikoner i den här miljön samtidigt en erfarenhet av andlig fördjupning.

Intresset för ikonmålande väcktes som sagt av en kurs på Bjärka-Säby, men därefter har kontakterna med det ekumeniska klostret Bose i Italien varit en viktig inspiration, där Robin har lärt känna ikonmålaren Norberto Secchi, en av munkarna i klostret. Den tradition som Robin målar kallas för Moskvaskolan och är alltså en rysk gren inom det som kallas för bysantinsk stil.

Ordet »ikon« kommer från grekiskans eikon som betyder bild eller avbild. Människan är skapad till Guds avbild – hon är Guds ikon – och är tänkt att återspegla Gud i världen. Redan i detta att människan är skapad till Guds avbild finns alltså en sakramental princip: att det fysiska kan gestalta eller förmedla det gudomliga. Kristus är den som gör det fullkomligt, Jesus är enligt Kolosserbrevet »den osynlige gudens avbild« (eikon) och uppenbarar vem Gud är och vem människan djupast sett är. Kristus är sann Gud och sann människa.

När man talar om ikoner kommer ofta frågan om avgudabilder upp. I Gamla testamentet har avguden åtminstone två egenskaper: den är stum – den talar inte, som den levande Guden – och den är konstruerad av människan, som har den i sin kontroll. I kontrast till detta kallar Robin Johansson ikonen för en »dialogbild«:

– Ikonen är en dialogbild, en kontaktpunkt mellan mig och den himmelska världen. På en stor del av ikonmotiven är den avbildade vänd mot betraktaren och »ser tillbaka« på betraktaren.

Just detta att ikonen »ser tillbaka« på betraktaren kan kopplas till berättelsen om Hagar, Abrahams och Saras tjänsteflicka, som det berättas om i första Moseboken 16. Hagar har flytt ut i öknen när Gud talar till henne och Sara svarar: »Du är seendets Gud.« Hon tänkte nämligen: »Har jag då verkligen här fått se en skymt av honom som ser mig?« Ikonen kan i bästa fall fungera som ett hjälpmedel för den bönens hållning där vi inte reducerar Gud till ett objekt som vi kontrollerar med vår tanke, utan där vi blir öppna och låter Gud vara ett subjekt som talar till oss och möter oss. I ett avsnitt av Text och musik på P2 talade Eric Schüldt om det nyfödda barnets blick som »tycks veta mer om mig än jag själv gör«. Kanske kan det sägas något liknande om ikonens blick? Och, så klart, om Guds blick, som vi kanske kan få en skymt av genom ikonen.

Förhoppningen för Robin Johansson och de andra som är engagerade i Antonios­gården är att till våren kunna ta emot husfolk som bor, arbetar och ber på gården. De vill även bygga ut med fler stugor så att det går att ta emot fler gäster och ha större retreater.

Biskop Biörn Fjärstedt, som har nära koppling till kommuniteten kring Bjärka-Säby, har myntat uttrycket »glödpunktsteologi« med vilket han avser att vissa platser och miljöer kan fungera som andliga kraftkällor och inspirationskällor. Bjärka-Säby har definitivt varit en sådan plats och Antoniosgården ser ut att vara på god väg att bli ytterligare en sådan plats.

• Della
• Twittra