Charlie Hellström är uppväxt i en kristen familj mitt i »Bibelbältet« och har pingstkyrkan i Husqvarna som sin hemförsamling. Tron på Gud fanns med andra ord med från barnsben, men under högstadietiden började den ebba ut. 

– Egentligen har jag nog få starka erfarenheter av min egen tro från när jag var yngre, jag hakade nog mest på familjens tro. Och när jag började högstadiet fanns det plötsligt mycket annat som lockade, säger han.

För varje år som gick blev kyrkan mer och mer en parentes i Charlies liv, men varje sommar kvarstod något särskilt som han inte tummade på. 

– Jag var alltid med på All star week – ett idrottsläger som Pingstkyrkan håller i. Just det lägret blev min kyrka en vecka om året under dessa år. Där såddes flera frön hos mig som till slut skulle få blomma ut. Det jag fick med mig från ledarna gjorde att jag insåg att innebandyn och det här med tro och kyrka kunde bli »närmsta vänner«. 

Under en kvällsandakt på All star week hände nämligen något som kom att sätta en ny riktning för hans liv. 

– I efterhand har jag nog insett att Jesus hade dragit i mig under en ganska lång tid, men den kvällen var det: »Nu kör jag.« Jag ville följa Jesus fullt ut och leva det liv som han erbjuder, ett liv med honom på en stadig grund som påverkar hela min identitet. 

Året var 2016 och Charlie hade hunnit fylla 20 år. Efter en tripp till Asien var det dags att bestämma sig för nästa steg i livet. Han sökte då efter en bibelskola där han kunde kombinera tro och idrott. Helst ville han även lämna sina hemtrakter för att få en tydligare nystart. Valet föll på Krik-spåret (Kristen idrottskontakt) i Uppsala, som var kopplat till Johannelunds teologiska högskola. 

– Jag tänkte att det skulle bli helt perfekt att få hänga med 15 andra idrottsnördar. Men det blev inte alls så, det var snarare en väldigt spretig klass. Vad var det jag hade kommit till? Jag var nära att hoppa av i början. Men insåg sedan – vem är jag egentligen att välja mitt sammanhang?

Ett särskilt bibelord kom att bli viktigt i det läget, Efesierbrevet 3:18–19, som talar om att förstå bredden och längden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. 

– Det finns en sådan mångfald av människor som Gud har skapat, och det som jag först var skeptisk till kom sedan att bli så berikande. Att få leva i den mångfalden blev ett tecken på Guds storhet. 

Året efter bibelskolan på Johannelund blev »teamare« (ideell medarbetare) på Krik-kontoret i Korskyrkan. 

– Mina år på bibelskolan och med Krik har blivit helt avgörande för min framtid och det liv jag lever i dag. Min tro på Jesus, och den kallelse jag upplever ligger över mig, är det absolut viktigaste i mitt liv.

Tiden i Uppsala gjorde också att han fått ett vidgat perspektiv på trons olika uttryckssätt. 

– Jag hade inte en aning om vad EFS var och fick lite av en chock på Johannelunds tisdagsmässor med präststudenterna. Liturgin kändes stel och kantig och jag förstod inte varför vissa saker behövde göras i en särskild ordning, säger Charlie och fortsätter: 

– Men senare samma termin, runt jul, fanns det tisdagsmässor där jag mötte Gud så starkt, i nattvarden, i vissa psalmer och i syndabekännelsen. Jag gjorde en helomvändning, från att i princip förlöjliga hela upplägget till att det blev helt livsnödvändigt.  

Nu bor Charlie i Stockholm och veckomässor är något som han fortsatt gå till.  

– Vid sidan av mitt engagemang i Citykyrkan går jag också regelbundet på veckomässor i Matteuskyrkan. Så mässorna på Johannelund har verkligen satt spår i mig. 

Innan han lämnade Uppsala fick han också sätta spår i sitt innebandylag Hagunda IF, genom att ofta berätta om sin tro. 

– I början var jag nog, som den tävlingsmänniska jag är, lite övertaggad på att dela min tro med laget. Jag kände ju att jag satt på världens bästa story – evangeliet – och att det här skulle bli mitt missionsfält. Det var mitt fokus hela tiden. Men det blev lite kantigt i början för jag satt på helspänn och ville nästan hela tiden säga något om det. Det ledde också till att det blev mer för min egen skull som jag delade min tro, för att jag skulle kunna cykla hem från träningen och känna mig nöjd. 

Vändningen kom när Charlie insåg att han behövde ha tålamod och låta samtalen komma naturligt till honom. Han blev också med tiden mer trygg i laget och medspelarna blev även hans vänner vid sidan av planen. 

– Jag fick ett rätt stort socialt och relationellt ansvar i laget och »landade« i omklädningsrummet, då blev allt mycket mer naturligt för mig. Jag mötte mina vänner på träningen, och bland vänner är det naturligt att dela det som ligger närmast hjärtat, nämligen min tro.  

Under hans andra säsong i laget blev han utmanad av Mattias Ottestig från Krik att dela ut biblar till alla spelare. 

– Han berättade att han hade gjort det i sitt fotbollslag och ville att jag skulle göra samma sak. Först tänkte jag nog: »Vad jobbigt att han tog upp det här för det här vill jag inte göra«. Men sedan gick tankarna vidare och jag antog utmaningen.  

Efter en träning, när spelarna samlas i en gemensam ring för att avsluta träningen, tog Charlie mod till sig och delade ut biblarna.

– Jag sa det var helt frivilligt att ta emot den, men lyfte också fram vad Bibeln betytt för mig och att den varit helt avgörande i mitt liv. Responsen var att alla tog emot den och började bläddra – det blev helt knäpptyst och det händer inte ofta i ett omklädningsrum. 

Efteråt kände Charlie en lättnad, men framförallt en tacksamhet: 

– Jag tror att vi alldeles för ofta undervärderar Guds ord och glömmer bort kraften i Bibeln. Någon kanske slängde den i papperskorgen på vägen ut, och för någon ligger den säkert och dammar i någon hylla, men jag hoppas på att någon blivit nyfiken och läst mer. Genom detta kunde jag vara med och så frön och sedan får jag vila i att Gud gör sitt verk. 

För att finansiera biblarna vände han sig till sin hemförsamling, Pingstkyrkan i Huskvarna. 

– De var positiva och sa att de självklart hjälpte till. En man i 80-årsåldern sa till och med: »Det Charlie ska göra, hade jag själv aldrig vågat. Däremot vill jag sponsra hans bibelutdelning och framöver vill jag betala alla liknande initiativ i församlingen.« Det blev ett fint exempel på att där jag eller någon kliver fram i tro får någon annan också kliva med, fast på olika sätt. 

Ett av Charlies favoritbibelord är hämtat ur första Korinthierbrevet 9:25 och lyder: »Var och en som tävlar måste försaka allt — löparen gör det för en krans som vissnar, vi för en som aldrig vissnar.«

– Det är ett viktigt bibelord för oss som verkar i idrotten. Som kristen tävlar jag och vill vinna precis lika mycket som alla andra. Men jag springer också efter något ännu viktigare som jag vill ge vidare och att andra ska upptäcka – den seger som aldrig vissnar. 

• Della
• Twittra