Grupper av trötta syriska och afghanska män i olika åldrar sitter på bänkar och golv inne på Malmö central.
– Jag kom till Malmö med tåg från Köpenhamn för en timme sedan och ska nu resa vidare till släktingar i Stockholm, säger 44-årige Muhammed från Aleppo
i Syrien.
Han är en av hundratals flyktingar som har anlänt till Malmö central
sedan 6 september. Ytterligare tiotusentals är på väg genom Europa mot Skandinavien. Majoriteten kommer från Syrien där inbördeskriget, som bröt ut 2011, har tvingat 12–14 miljoner människor att fly sina hem. Fyra miljoner har tagit sig vidare till grannländerna.
– IS (Islamiska Staten) hade tagit över vår stadsdel i Aleppo. Samtidigt som IS mördar folk på gatorna blir vi bombade av Assad (den syriske presidenten). Det finns inget normalt liv. Barnen går inte i skolan. Jag och min fru har inte arbetat på flera år, säger Muhammed.
Han vill inte uppge sitt efternamn eller vara med på bild.
– Min fru och mina tre barn är kvar i Aleppo. Får IS veta att jag har flytt och pratar om dem kanske de dödar min familj, säger han.
Muhammeds flykt till Sverige började för tre månader sedan. Hans upplevelser är dessvärre inte unika.
– Jag flydde till Turkiet med målet att ta mig vidare till Skandinavien och väl här försöka få hit min familj, säger han.
Han anlitade flyktingsmugglare för att ta sig över Medelhavet till Grekland. Båtresan, som kostade 1 400 euro, slutade med att han var nära att bli ytterligare en siffra i statistiken över de cirka 6 000 flyktingar som drunknat eller försvunnit i Medelhavet på väg till Europa sedan 2014.
– Vi var 20–30 flyktingar i en liten båt. När vi hade kommit ut på öppet hav började det storma och båten kapsejsade. Jag kämpade för att hålla mig vid liv bland höga vågor i tre timmar innan jag blev räddad. Nio andra flyktingar drunknade, säger han upprört.
Åter i Turkiet hamnade han i ett läger. Efter sjutton dagar tog han sig landvägen till Grekland och därefter vidare till Ungern som dagligen tar emot tusentals flyktingar, men som får skarp kritik av FN för sin oförmåga att hantera situationen.
– Ungersk polis förde oss till ett läger där bemötandet och förhållandena var mycket dåliga, säger Muhammed.
Efter fem dagar tog han sig med tåg till Tyskland och sedan med färja till Rödby i Danmark där polis försökte tvinga flyktingarna att registrera sig. Enligt Dublinförordningen måste asylsökande prövas i det första EU-land där de registreras. I Danmark, som har mycket stramare flyktingpolitik än Sverige, riskerar de som inte söker asyl att skickas tillbaka till Tyskland.
– Ingen ville stanna i Danmark, men polisen stoppade oss från att fortsätta vidare mot Sverige. De sköt bland annat med sina vapen i luften, men jag lyckades hitta en taxi som körde mig till Köpenhamn. Därifrån tog jag tåg till Malmö, berättar Muhammed.
På Malmö Central blev han mottagen av frivilliga från ”Vi Som Finns På Centralen Malmö” som gav honom mat och en biljett till Stockholm.
– Det var ett fantastiskt välkomnande. Mitt första intryck av Sverige är mycket bra. Jag hoppas att få stanna här och kunna ta hit min familj, säger Muhammed.
”Vi Som Finns På Centralen Malmö” har mobiliserats via Facebook och varit på plats sedan den sjunde september. Verksamheten finansieras genom donationer.
– Vi är vanliga människor som hjälper andra människor. De flesta flyktingarna mår väldigt dåligt när de kommer hit, men vi hjälper dem med mat, att få boende på Migrationsverket eller hos privatpersoner och med tågbiljetter att åka vidare, säger Hussein Abadi som är en av volontärerna.
Enligt Migrationsverket har man tillräckligt med platser på mottagningsboenden för de 66 000–80 000 flyktingar som förväntas söka asyl i Sverige under året.
– Huvudscenariot är 74 000. Myndigheten arbetar utifrån ett nationellt perspektiv och asylsökande blir erbjudna platser där dessa finns tillgängliga. Alla som sökt asyl har erbjudits en plats, en del väljer att ordna ett eget boende, säger Pierre Karatzian vid Migrationsverkets presstjänst.
Han betonar att hjälp från det civila samhället är viktigt.
– Både när det gäller att fungera som stöd för asylsökande men även för de som fått uppehållstillstånd. Om man som privatperson vill engagera sig är det bra om man kontaktar Migrationsverket eller redan etablerade frivilligorganisationer för att se vilka behov som finns och hur man gör detta på bästa sätt. Vi får till exempel in väldigt mycket kläder från privatpersoner och har svårt att hantera detta, avslutar Pierre.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet