Många är vi som njuter av en promenad vid havet, en vandring i skogen eller på fjället, och som upplever att stress och trötthet minskar efter en stunds arbete i trädgården. Att människan mår bra av att vara i naturen och att ta del av den med alla sina sinnen, det har forskning visat gång på gång. 

– Det hänger tydligt ihop. Gud skaparen möter oss i naturen och i det som lever, i det skapade. Där kan vi väldigt tydligt ana Gud, säger Gabriella Åberg.

Hon är sjuksköterska med flera decenniers erfarenhet av vård i livets slutskede. Hon är också utbildad i miljöpsykologi, vilket betyder att hon har kunskap om på vilket sätt den miljö vi har omkring oss påverkar hur vi mår. Dessutom undervisar hon på Helsjöns folkhögskola i en kurs som handlar om odlarglädje och skapelsekärlek. 

När hon själv drabbades av cancer och gick igenom den tuffa behandlingen mot sjukdomen, blev det tydligt för henne hur mycket naturen runt omkring betydde. Inte bara för att hon faktiskt mådde bättre under sina rundor i skogen, utan också för sin tro och relation till Gud.  

– För mig blev det jättetydligt när jag var sjuk. Jag kunde inte finna någon ro i kyrkan. I stället hade jag mina Gudsmöten i skogen, säger hon. 

– Jag tror att oavsett trostillhörighet så finns det ett tilltal i naturen, i det skapade, där vi kan ana något djupt existentiellt. I naturen kan vi uppleva något större än oss själva som kan vara till hjälp för oss i svåra situationer. Och vad gäller odlandet och skapelsen så hänger de ihop på ett helt naturligt sätt. Vi är ju satta att värna och vårda skapelsen, och det vi behöver för att leva får vi från naturen. 

Tillsammans med Karin Hugert, som är kursansvarig, och pastorn och trädgårdsmästaren Peder Wendefors driver hon folkhögskolekursen som kombinerar odling, teologi och miljöpsykologi. Deltagarna är i alla åldrar och med alla slags bakgrunder, från pensionärer till musikalartister, diakoner och läkare. 

– Vi hade längtat efter denna sorts utbildning alla tre, där kopplingen mellan odling och bibeln fanns med, berättar Karin Hugert. 

Tanken är att eleverna ska få med sig konkreta tips och gedigen kunskap, och samtidigt fördjupa sin förståelse för kristen tro. Det kan handla om att lära sig att odla ekologiska grönsaker och blommor, att förstå på vilket sätt omgivningen och människan samspelar med varandra och vilken betydelse det har för oss hur vår närmiljö är utformad. Det kan också handla om att lära sig mer om skapelseteologi och vad Bibeln har att säga om männi­skans ansvar för natur, klimat och miljö. 

Att koppla samman tro och kristendom med natur och miljö är inte särskilt långsökt. Jesus hänvisar ofta till jorden och skapelsen, och Bibeln inleds med skapelseberättelserna där människan tydligt uppmanas att ta hand om hela skapelsen. I den tid vi lever i har vi alla fått vänja oss vid att höra och läsa om klimathot, miljöförstöring och naturkatastrofer i nyheterna. Om vi nu tror på en Gud som skapat både människorna och jorden, och som dessutom gett människan i uppdrag att förvalta det skapade, så borde det därmed innebära att vi som kristna tydligt kan se bandet mellan skapelsen, Gud och oss själva, säger Peder Wendefors.

– I skapelsen kan Skaparen anas, säger han och hänvisar till det som Paulus skrev i Romarbrevets första kapitel om att Guds osynliga egenskaper och gudomlighet kan uppfattas i hans verk. Gud syns i sin skapelse.

Wendefors påminner också om att ingen enda människa kan ställa sig utanför skapelsen. 

– Vi är ju alla beroende av den och existerar inte utanför den. Så varför skulle skapelsen finnas utanför allt det som har med vår kristna tro att göra? 

Vidare menar han att det kristna budskapet och tron på att Gud har en tanke med sin skapelse kan ge hopp när vetenskapens förutsägelser om kommande klimatkatastrofer duggar tätt. Med ett sådant synsätt är läget inte alls hopplöst.

– Vårt perspektiv som kristna är ju inte att jorden ska gå under utan att den ska förvandlas och göras ny. Hur det går till kan man verkligen fundera på, men just detta att vi faktiskt inte riskerar ett slut för hela mänskligheten är ju något hoppfullt. Och vi kan faktiskt bidra till att göra gott, säger Peder Wendefors. 

Om Gud alltså gett människan en skapelse att vårda och värna om, och om Gud är god och ger oss goda gåvor, betyder inte det att vi människor också ska åta oss uppdraget att förvalta skapelsen på allra bästa möjliga sätt? Det är en fråga som Peder Wendefors ställt sig ofta. För honom blir konsekvensen av en sådan tro att han inte vill se skapelsen förstöras, eller med sitt handlande förstöra för andra. 

– Tar vi ansvar genom att låta saker gå åt pipan? För mig handlar det om min gudsbild. Vi kan inte tänka att det vi gör inte spelar så stor roll, för det har stor betydelse för hela den värld vi lever i. 

Gabriella Åberg instämmer. 

– Om Jesus kommer i morgon så vill jag ändå plantera mitt äppelträd idag, säger hon.

Karin Hugert vänder sig mot tankesättet att »allt ändå är kört« med tanke på jordens tillstånd, och att det därmed inte spelar någon roll hur vi agerar. 

– Så resonerar vi ju inte om någonting annat. Vi sätter oss inte i bilen och kör utan säkerhetsbälte, vi kör inte samtidigt som vi blundar eller struntar i att hålla i ratten. Gud arbetar ju genom oss. Och vi har fått både förnuft och ett ansvar att göra något. Så det är väl klart att vi inte ska bespruta så att de små insekterna dör, säger hon. 

Det finns alltså både en mening med och stor glädje i att njuta av och ta hand om den planet som vi alla lever på, och att göra det så gott vi bara kan, menar alla tre. Om inte annat så för att vi mår så väldigt bra av att vistas i skapelsen, i naturen.  

– Förr låg ju alla sanatorier naturskönt, de fanns kustnära eller nära skogen och i stora parker. Man förstod att frisk luft och en god miljö var läkande. Det där tappade vi när vi byggde våra nya moderna sjukhus. Det är något självklart som vi har missat i dag. Jag tror att många människor känner av den där bristen, säger Gabriella Åberg. 

Allt det här betyder givetvis inte att alla kristna måste älska att stoppa fingrarna i jorden och bli experter på odling. Tvärtom, betonar de, handlar det snarare om att möta Gud i det skapade och därmed också möta sig själv. Kanske kan mötet med naturen dessutom ge lite välbehövlig distans till den ångest som kan komma av allt tal om klimatkriser och miljöförstöring. För Gunilla Bergström gav kursen på Helsjön nytt hopp med tanke på barnbarnen och deras framtida liv. 

– Vi odlar tillsammans. Jag lär dem att odla grönsaker och på så sätt kan de något bra om det skulle bli kris och matbrist. Jag fick själv lära mig väldigt mycket från min farmor, som jag nu ger vidare till dem, berättar hon.  

För någon annan är det kanske inte själva odlingskunskaperna som ger mest, utan i stället den tid som kursdeltagarna får spendera i den omgivande skogen. Sara Axelsson berättar om när de fick lägga sig och vila i hängmattor som spänts upp mellan skogens träd och hur några slumrade till där. 

– Eller när vi lade oss rakt ner på marken under en gran och tittade uppåt i trädet, säger hon med ett leende. 

Kurskamraten Lasse Gustavsson fick å sin sida ny inspiration för att pilgrimsvandra och bara vistas i skogen. 

– Man borde säga att man går hem i naturen i stället för att prata om att gå ut i naturen. Det är lättare att vara naturlig i en naturlig miljö. I naturen kan vi släppa våra roller som vi annars går runt med, konstaterar han.  

Kyrkan har genom tiderna varit bra på förkunnelsen, men har ibland kanske brustit i handling, funderar Gabriella Åberg och betonar att båda perspektiven behövs. Kanske borde kyrkan oftare flytta utomhus och möta sökande och behövande människor just där, i naturen. 

– Vi är som kyrka väldigt duktiga med orden och det som sägs. Men kanske ska vi också försöka möta människor på andra sätt, till exempel genom odling, som är något universellt som alla känner igen. De samtal som du kan få vid en eld utomhus får du aldrig i ett klassrum, säger Gabriella. 

Ibland har hon fått frågan om all denna vurm för naturen inte tenderar att bli lite väl flummig. Borde människor inte kunna hitta det som de söker innanför kyrkans väggar, kan en del undra. Men att människor söker sig till naturen är så klart inget nytt. I alla tider har vi sökt oss till det lugn som naturen kan erbjuda.  

– För mig är det inget konst­igt alls att Gud möter oss där. Det är så självklart. 

• Della
• Twittra