Det är varmt och trångt i det lilla köket. På små träpallar sitter en brokig skara människor från Tanzania och Sverige samlade runt elden och sjunger. Skratten och vandringssångerna på swahili blandas med tungrullande julbeltjut som letar sig ut i det svala beckmörkret, över kullarna runt omkring. 

Bwana u sehemu yangu, rafiki yangu wewe. Katika safari yangu, tatembea na wewe. 

Herre, du är mitt allt, du är min vän. På min resa vill jag vandra med dig. 

Mitt i ringen sitter Nora Sandahl och håller om »mama« Yesaya, hennes man Adonia och deras barn. De skojar, gråter och kramas – »drar ut på uppbrottet«, som Nora säger. Dagarna hos familjen Fungo har varit fantastiska, men imorgon bitti väntar avfärd och stämningen är tät. För några år sedan var detta Noras och familjen Sandahls hem, där de delade livet med familjen Fungo. Nu stannar hon bara två dagar tillsammans med gruppen från Sverige. Natten blir kort och tidigt nästa morgon fortsätter både den yttre resan och den inre, med löparskorna på.

Vårt Tanzania-äventyr börjar egentligen med »Kilimanjaro Trail Run« – en otrolig naturupplevelse bland vindpinade buskar, lavastenar och uråldriga skägglavar på 3 800 meters höjd. För Nora är det hennes tredje maraton på detta mäktiga berg.

– Det var faktiskt »Kilimanjaro Trail Run« som satte igång tankarna på den här löparresan. Det är magiskt att få springa omkring på världens högsta fristående berg utan packning eller guider, bara omgiven av storslagen natur. Det är häftigt att utmana sig själv och göra något som från början känns närmast ogörligt. Man växer så av det!

Vi är sju personer i gruppen som anslutit till resan, från 9 till 60 år, och vi tar oss an olika distanser på Kilimanjaro, allt från 10 till 75 kilometer. Oavsett hur långt vi springer slås vi av det Nora beskriver – känslan av att vara en del av något större, och att klara mycket mer än vi tror. 

Turen går sedan vidare till Livingstone-bergen i södra Tanzania där Nora och familjen Sandahl bodde under många år, vägg i vägg med familjen Fungu. Morgonen efter avskedet i köket springer det lilla sällskapet vidare nerför bergssluttningarna mot Malawisjön. Vi stannar gång på gång, andäktiga inför utsikten över bergen. Den är så vacker att det nästan gör ont.

– Jag älskar berg! utbrister Nora.

– De skapar utrymme för mina tankar och ger mig någon slags kontakt med himlen. Jag får perspektiv och proportioner, och bergen hjälper mig att ställa in min inre kompass. Det flyttar fokus från mig till det som är beständigt.

Naturen är en viktig del av Noras löpning. Hon springer aldrig med musik eller hörlurar – hon vill vara närvarande inför det som finns runtomkring. Och hon springer »hellre långt än snabbt«, som hon själv uttrycker det. 

Strävan efter närvaro märks också hos Nora som person. Hon tittar inte på klockan, flackar inte med blicken. Hon är där hon är, med hela sitt hjärta och sin uppmärksamhet. Det var något som slog mig redan första gången jag träffade henne och familjen i Iringa för några år sedan för att skriva om deras arbete. Sedan dess har Nora hunnit bli mer av en vän.

Innan Nora och hennes man Hannes blev EFS-missionärer 2014 hade de redan besökt Tanzania flera gånger, både för studier och praktik. Det var under en av dessa resor som Hannes först mötte pappa Fungu. När Sandahls återvände till Tanzania på sin bröllopsresa 2008 träffade Nora familjen för första gången, och de hittade snabbt varandra.

– Vi blev väldigt berörda av deras sätt att leva familj och tro på. De välkomnade oss rakt in i deras familj och jag minns att vi sa att om vi någonsin får barn, vill vi ge dem det här – att de skulle få smittas av det här livet också!

Några år senare kom de tillbaka till Tanzania, den här gången med sina barn. De byggde hus med familjen Fungu på en plats de kal-lade för Kebnekaise, eftersom berget ligger på samma höjd som Sveriges högsta topp. Där levde de som ett kollektiv i flera år. Under tiden studerade Nora och Hannes swahili och arbetade för EFS mission med projekt i den närliggande byn Bulongwa.

Hannes, som är socionom, fokuserade på att stötta kyrkan i arbetet med barn i utsatthet. Nora, som är sjuksköterska, kom också att rikta in sig på just barnsjukvård och att stärka barns rättigheter.

– Vår språkliga kommunikation var knapp i början, då vi precis börjat lära oss swahili. Men i hjärta och själ förstod vi varandra. Vi bad för livet, vi skrattade och sjöng. Vi hörde ihop! Det fanns såklart utmaningar, inte minst eftersom vi har helt olika förutsättningar och bakgrund, men vi är så tacksamma att våra barn fick växa upp tillsammans med dem. 

Sedan ett och ett halvt år bor familjen Sandahl i Sverige. Efter tio år som EFS missionärer i Tanzania flyttade de »hem« förra sommaren. Men att flytta till ett hemland som vissa av barnen aldrig bott i, och som resten varit borta ifrån i många år, är inte okomplicerat.

»Sverige är underbart. Vi ser och känner det. Men det är inte hemma. Och vi längtar hem« skrev Nora på Instagram några veckor efter flytten till Alingsås. Under löpningen pratar vi om kulturkrockar och saknad. Om skillnaderna mellan livet i Tanzania och i Sverige.

– Det borde finnas ett begrepp för det här: »missionärsdepression«! utbrister Nora. 

– Förlossningsdepression finns ju. Det är så tudelat. Å ena sidan har vi fått en sån enorm gåva, men samtidigt finns det en sorg och en känsla av förlust.

Livet i Sverige har inte heller varit helt lätt att acceptera.

– Självklart var det hektiskt med fyra barn i Tanzania också. Men där delade vi livet med varandra, och andra, på ett annat sätt. I Sverige känns det som att vi lever parallella liv.

Nora menar att det finns ett mörker i Sverige som är svårt att sätta fingret på. En rädsla för var utvecklingen är på väg. Skärmarna, den psykiska ohälsan, våldet, stressen och konsumtionssamhället. 

– I Tanzania finns det en annan framtidstro, en känsla av att saker och ting blir bättre, men också ett annat fokus på det som är viktigt och verkligen betyder något. Det är klart att mycket är svårt här, men samtidigt är glädjen, tacksamheten och gemenskapen också mycket starkare.

Med oss på löparresan är också två barn – min son Arvid och hans kusin Noah. Det är fint att dela resan med dem. Det viktiga är inte att det går fort utan att vi gör det tillsammans. Precis som Noras barn många gånger vandrat de 1 700 höjdmeterna ner till Malawisjön, har Arvid och Noah en fantastisk dag medan vi rör oss genom djungelvegetation, kristallklara bäckar, bananplantager – fram till den vidsträckta sjön.

– Jag älskar när löpningen blir något man gör tillsammans. Det är lätt att löpning blir väldigt individuellt och prestationsinriktat. Men att sänka tempot och dela upplevelsen – det är det jag gillar.

När vi närmar oss Malawisjön är resans sista löptur snart avslutad. Benen är trötta, men själen är full.

– Kan vi åka hit nästa år igen? frågar Arvid, som inte verkar det minsta sliten trots att vi varit på resande, och springande, fot i snart två veckor. 

Jag påminns om den ledartext i GP som Nora skickade inför resan. Den hade rubriken »Barn behöver springa mer och gråta mer«. I texten beskrivs hur sömnmedelsförbrukningen för barn under nio år sexdubblats det sista decenniet, och hur antidepressiva ökat dramatiskt bland ungdomar. Samtidigt rasar Sverige i FN:s »World Happiness Report«. Ökningen av skärmtid, samtidigt som fysiska aktiviteter och tid för gemenskap minskar, pekas ut som förklaringar. »Så mitt i prick«, skrev Nora. 

– I Tanzania har de många av de enkla skatterna kvar, saker vi verkar ha tappat i Sverige, säger Nora.

De enkla skatterna. Det är just dem vi fått dela hos familjen Fungo de senaste dagarna, tänker jag. Barnen har spelat fotboll och vallat kor. Vi har skördat majs och avokado, lagat ugali med bönor och gröna blad, bett, sjungit och dansat runt elden. Inte en skärm. Elen fungerade inte. 

Vi har fått andas frisk luft, nära himlen, och vinna segerkransar som inte vissnar så lätt. Lärdomar att ta med sig i det långa loppet, på livsresan. 

Hellre långt, än snabbt, om Nora får välja. Och gärna tillsammans. 

• Della
• Twittra